Min melodi

“Inmålad i ett hörn…”

De senaste dagarna har några goda vänner påpekat något som jag mycket funderat på.

En av dem sade ungefär såhär: det som präglat hela den konservativa lutherdomen är att man målat in sig i ett hörn.

En annan sade: det galna med (—) är att det inte finns någon väckelse bakom den.

En tredje talade med tydlig adress till mig personligen: om de första kristna sades det “se hur de älskar varandra”. Sedan sade hon något mera, men jag fastnade i funderingarna över vad hon konkret ville ha sagt och kan inte helt påminna mig vad hon sedan sade (vi blev avbrutna av “programmet”).

Jag har redan länge funderat på detta. Är vi inmålade i ett hörn? Har jag målat in mig själv i ett hörn?

Jag understryker att jag vill bli med frågan, eller kanske hellre frågorna, det lovar jag, för detta är en viktig frågeställning, en process.

Några reflexioner.

Vad beror det på att så många upplever att vi som är konservativa nu har blivit “ännu mera konservativa”?
Igår träffade jag några gamla vänner, som såg mycket magsura ut när de “måste” hälsa på mig. Vet inte vad som förändrats i vår relation, vi har inte setts, men på ett år har förhållandet blivit sämre, det har brustit. Varför? Vet ej, men jag gissar.

I natt fick jag höra av en god vän på tal om en gemensam väns bröllop: “hans blivande fru vill inte att du skall viga dem, därför har han inte frågat”. Och så kom förklaringen: “därför att du är mot kvinnliga präster”.

Bilden av en “inmålad” situation kan bero på många orsaker:

Vi har fel åsikt om en av livets viktigaste frågor.
Vi sysselsätter oss för mycket med en fråga som egentligen är ganska obetydlig.
Vi har tappat bort huvudfrågan och är upptagna av olika debatter.
Vi fokuserar bara på det negativa, vi är “minusladdade”.

Denna lilla “katalog” kunde kompletteras hur mycket som helst. Den talar om att vi kan ha fel position i ämbetsfrågan, i fråga om välsignelse av samkönade par, i bibelfrågan, i fråga om detta att det inte räcker med att vara döpt om man inte omvänder sig och tror på Kristus. Det som behövs är en teologisk utredning, som visar var spåret skulle gå. Det har olika personer utlovat, men ingenting syns till. Jag är öppen för argumentation (med det menas inte gräl).

“Katalogen” innehåller för det andra ett mycket viktigt kriterium för sann kristendom: har mitt budskap rätta prorportioner? Har bifrågor blivit huvudsaken och huvudfrågan en bisak? Detta är för närvarande den invändning som jag brottas mest med. Jag hade så gärna varit en annan människa, en helt annan än den jag “blivit”, kvinnohataren, motståndaren. Den frågan (om huvudfråga och bifrågor) skall jag arbeta med, inför Herrens ansikte.

Men det finns två aspekter till på detta, som jag vill lägga på läsarens hjärta och samvete.

Jag har haft samma åsikt genom alla mina 35 år som präst. När jag läser artiklar och tal från 1960-talet (studietiden) och 1970-talet (mina första prästår, prästvigd 1972), eller mina inlägg i diskussioner inför kvinnoprästbeslutet år 1986, så kan jag instämma helt i det jag sade eller skrev då. Kanske det är det som är problemet? Jag har inte utvecklats!

Men de olika vännernas fråga, som kanske till alla delar inte alls har en så personlig adress som jag har uppfattat, förbigår en frågeställning med tystnad, men som bör tas med: man talar inte alls om vad som hänt på andra hållet. . Och man kanske inte heller frågar vad som hänt med en själv.

När situationen på “den andra sidan” utvecklats, när motståndet mot den traditionella kristna tron ökat, när kyrkan och dess präster i våra nordiska länder står för sådant som inte kan anses vara i linje med Bibeln, när prästernas liv och beslut är helt andra än deras ställningstaganden för låt oss säga 10-20 år sedan, när biskoparna i vårt land för 20 år sedan varnade för homosexualitet och idag i många fall är beredda att godkänna välsignelse av homosexuella förhållanden, ja, vad sen? Vad då?

Då måste ju den traditionella positionen år efter år framstå som allt mera utmanande och konservativ!

Min fråga blir: varför hör jag aldrig någon av dem som talar om modifierad kristendom, risk för inmålning, säga om kyrkorna att de måste vända om, och återvända till biblisk kristendom? Varför blir det gång på gång att vi alla som inte har bytt åsikt måste “bevara avståndet intakt” och glida med så att vi inte blir en ytterlighetsrörelse eller “inmålade”? Ja, så uttrycker man sig ju inte, men det är ju det som blir kontentan av allt.

Jag menar att alla dessa vänner (som förblir mina vänner) måste ställa sig denna fråga. Jag och mina meningsfränder måste jobba seriöst med detta: är det som vi förr trodde bara konservatism, utan egentligt stöd i Skriften? Och: har fel frågor präglat oss så att vi tappat bort det viktigaste?

Det finns mera att säga. Bl.a detta hur mycket man själv kan påverka den “image” som tecknas, dag för dag, vecka efter vecka, i massmedia och i ryktesfloran som rör sig om än den ene och än den andre.

På andra kanten har jag sedan dem som säger att jag har svikit, att jag är för liberal, att jag försöker “halta på båda sidor”, att jag inte borde umgås med sådana som tänker annorlunda i viktiga frågor, allra minst gå till samma nattvardsbord.

Jag skriver “jag”, men jag vet att det gäller många av oss.

Är konservativ kristendom detta att man behåller avståndet till sekulariseringen och liberaliseringsprocessen konstant och fungerar som en broms inom kyrkan, som gör farten långsammare, men som inte egentligen har en annan kurs, ett annat mål??

Den som i sitt arbete måste möta unga män som inte får prästvigning, och vars åsikter man inte kan och inte vill påverka eller ändra, kan inte undvika att dras in i diskussioner med biskopar om möjligheter att ändå finna en liten plats innanför vår kyrka, att försöka hitta alternativ som alla kunde acceptera. Eller att arbeta med lösningar som utgår från att vägen är stängd för oss och att vi måste söka ett liv som bygger på annat än en kyrklig välvilja som inte finns.

Det otänkbara för mig är att ändra åsikt “för att duga”. Jag ändrar gärna uppfattning om någon skulle kunna hjälpa mig till en djupare förståelse av Guds heliga Ord. Jag tror att kvinnor och män är lika viktiga för Gud. Jag tror att kvinnor i Guds rikes historia fått de allra största uppdragen: att vara Jesu mor, att vara de första uppståndelsevittnena. Jag kunde nämna hundratals kvinnor som fått vara av avgörande betydelse för den kristna församlingen, för Gudsriket i vårt land och våra nordiska länder. Men jag tror (tillsvidare åtminstone) att Herren enligt Nya testamentet kallar män till församlingsföreståndare, till prästämbetet. Däremot tror jag att kvinnor och män skall samverka, och att präster och lekmän tillsammans skall bära ansvar för den kristna församlingen.

Jag tror heller inte på den ringaktning och nedvärdering av kvinnan som mor som råder i vår tid. Däremot kan jag lätt acceptera att kvinnor är i förvärvslivet, att principen lika lön för lika arbete skall gälla, att mycket måste rättas till så att hänsyn tas till familjen i förhållandet till “karriären”, vilket måste innebära förändringar för både kvinnor och män. Jag tror att ansvaret för familjen skall bäras tillsammans, och att det finns många sätt att lösa det, inga föreskrivningar finns här från min sida åtminstone.

Jag tror på kvinnligt ledarskap, jag har röstat på kvinnor i många val (riksdagsval, presidentval), jag har varit med om att besluta att utnämna kvinnor till höga poster.

Jag har inget som helst behov att bli rumsren, för det blir jag inte. Jag vill bara för en samvetsmänniska teckna litet av helheten, så att det inte bara innebär att färga något hörn i tankarna.

Vår tid har tappat bort något alldeles väsentligt, tror jag. I synen på man och kvinna, i synen på familjen, i fråga om arbetets och pengarnas plats i en människas liv, i fråga om rätt och orätt, ifråga om vad som är viktigast i livet, i fråga om Bibeln och människans gudsförhållande.

Hjälp mig att uttrycka det, den som kan.

Jag kan inte föreställa mig vem som skulle glädjas över eller högakta en människa som ger upp på grund av motstånd, oftast därtill uppmanade av sådana moderata kristna, som kryper och hukar sig “när det behövs”. Jag kan inte för dess egen skull söka sådant som skulle garantera avancemang, eller sådant, som skulle resultera i dunkningar i ryggen och acceptans i de rätta kretsarna.

Jag kan inte heller tro att målet för någon biskop borde vara: bra, nu är han eller hon tystad eller stoppad, nu har de satts på plats, nu har de fogat sig. Gud bevare oss för sådana människor som böjer sig “för att de måste”. Och Gud bevare oss för sådana biskopar.

Nu har jag försökt lösa uppfrågeställningarna något. Ingen behöver tro att det jag försöker säga är att man måste välja mellan andras syn och min syn. Sanningen behöver inte alls vara ett antingen – eller, den kan vara både – och eller ingetdera! Vi bör alla leva i ständiga korrektiv, från HERRENS sida, från förståelsen av Bibeln, från det som i andra kristnas förmaningar bekräftas av Ordet och samvetet.

I Dagens Lösen idag står något (inte riktig rätt översatt) som jag ville att skulle gälla mig, och oss alla. Ett ord som är en livsbön och gärna skulle få bli ett livsmotto. Jag citerar den gamla översättningen:

HERREN är min starkhet och min lovsång. Han blev mig till frälsning.

Det står faktiskt att HERREN är min sång, det kan också översättas med “min melodi”.

Det är min bön. Att den sång som mitt liv skulle sjunga är sången om Kristus, Frälsaren, HERREN.

Hjälp mig att sjunga och spela den, Herre! Och Ni, systrar och bröder i Kristus.

Henrik

P.S. När jag läser texten grips jag av tanken om mannen som ville ”rättfärdiga sig” (Luk. 10:29). Å ena sidan: So what? Vad spelar det för roll vad människor tänker, hur de katalogiserar? Å andra sidan: kanske kan någon få något att tänka på genom att jag utlämnar mig och mina funderingar till en litet större krets. Jag vill gärna stå inom hörhåll och leva interaktivt. Med Guds folk. Och framför allt med HERREN.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.