Igår var jag på Torsten begravning i Stora Lundby kyrka. Det var en på många sätt gripande stund. Jag skall skriva mycket personligt om den, och vill genast säga att du som inte vill läsa sådant, du skall sluta här.

Helt mänskligt fanns det så oerhört mycket med. Jag börjar med det svåraste: för mig är det svårt att fatta – och att acceptera – att Torsten inte längre är bland oss. Torstens härliga familj, alla de ”små barnen Josephsson”, som jag minns så väl från Ringamåla-åren och mycket annat, har lyckats väl, blivit vuxna män och kvinnor, framgångsrika och fina. Storfamiljen har ju vuxit, dem har jag inte träffat så mycket, och några av dem aldrig förut, bara hört om dem när Torsten och Marianne berättat.

Marianne och barnen, och barnbarnen, utan Torsten, det har jag svårt att fatta. Sorgen och saknaden vällde över mig, ohjälpligt. En känsla av försummade år (från min sida) också. Men samtidigt: vilken härlig familj! Hur stort att möta en kristen familj i sorg, rammad, slagen, men inte knäckt, för hoppet bär också när det inte känns så. Gud välsigne dem alla! Jag hade glädjen att känna Torstens far och mor, och förstår hur välsignelsen gått i arv, jag ser det.

Och sedan alla de kära vännerna! Jag hade svårt att åka hem. Det var som en inventering av ungdomsåren. Också då kom ”det omöjliga” i att Torsten inte var med i den skaran fram. Och samtidigt en framkallad bild av allt Torsten fått betyda för så många. Det var så härligt att träffa alla! De svenska vännerna, min kära syskon från härliga år, och de norska vännerna, som ”måste” vara med! Det år så många som sagt hur Torsten fick trösta dem, han som själv kunde vara angripen av missmodets potentat och upphovsman, han fick trösta och uppmuntra också på det personliga planet. Jag vill gärna dokumentera på detta anspråkslösa sätt att också flera av mina finska bröder (och med det menar jag finskspråkiga) talat om hur Torsten uppmuntrat dem och dragit dem med i den nordiska gemenskapen!

När jag såg mina ”gamla vänner” tänkte jag på en av sångerna, som blivit Nordens kristna nationalsång, Navnet Jesus blekner aldri.

I en bisats vill jag nämna att jag tänkte på detta ”taeres ei av tidens tann” (ursäkta mina norska vänner, jag får inte rätt vokal där i början). När jag såg många vänner tänkte jag med glimten i ögat sagt, att det nog är bara Jesus som inte tärs av tidens tand. Olika korrigerade bilder från ungdomens dagar mötte mig, och dödsstöten får man ju när man ser sig i spegeln… Många dock ovanligt väl bibehållna.

Detta blev högtidens starkaste minne. Det slog igenom: bilden av ett folk på väg med Jesus som det stora, förenande, hoppet, allt det som skall möta en dag, förväntningarna, allt kom så otroligt starkt över mig.

Någon kanske behöver en förklaring till uttrycket ”en evangelisk Fidel Castro”. Någon kanske inte förstår det alls. Andra kanske upplever det något förklenande. Men det är ingenting av detta!

Uttrycket förutsätter att man för det första känner till den kubanske revolutionsledaren i hans krafts dagar. Hur han samlade, agiterade, påverkade, utmanade. Alla av dessa verb kan man inte använda om Torsten. Men profilen, folktalaren, och visst var han, Torsten, en revolutionsledare, en härlig gerillaledare i Guds armé! Med baskern, gitarren, gesterna, men framför allt med det för otron omöjligaste av alla vapen: EVANGELIET. Uttrycket är avsett som något odelat positivt, stort, dynamiskt, revolutionerande. Det är nog så att Fidel Castros insats förbleknar vid sidan av Torsten! Han har sysslat med förgängliga ting, Torsten har varit med om ett evighetsbygge.

Det är nog Jesus som var den samlande gestalten under alla dessa år. Det är Honom vi har kvar. Det är Han som ropat samman sitt folk genom Torsten, och genom alla andra som Gud gett oss. Det är det förblivande, och det som gör att Torstens minne lever.

Kanske en sista iakttagelse ännu. Den tanken slår mig att jag hade behövt dessa mina vänner under år som gått. Som andliga och teologiska korrektiv. Några av oss har utvecklats olika, vilket inte i den ringaste mån påverkar vänskapen. Men kanske hade ett och annat samtal under åren behövts. Jag har förts in i – som jag tycker – så mycket sådant som inte är ”mitt hjärtas ton”. Och samtidigt tycker jag att det finns mycket som man inte kan välja bort, det kan också finnas en feghet eller en undfallenhet i ett visst krypande, som vore alternativet.

Men Agne Nordlanders ord fastnade i minnet, hur han på svensk-norska sekreterarmöten beskrev den svenska situationen inom student- och skolarbetet, realistiskt, som han tyckte, och hur de norska bröderna då blev dystra till mods. Sedan kom Torsten, sade han, och berättade vad det kunde bli, och på några minuter förbyttes de dystra minerna i glada leenden!

Jag kommer också att minnas Anfin Skaaheims ord, Jan Gossners, Göran Vikströms m.fl. m.fl. för att inte glömma Owe Johanssons, mötesledaren som Marianne valt för att ”minnestunden då blir roligare” (så typiskt för Marianne). Så fint att många kom ”avec”, och att jag ännu en gång fick träffa dessa fruar som varit med också när de inte alltid kunde vara med! Och jag tänker också på samtalen, som blev för korta och för få, tiden räckte inte.

Jag måste gå mitt i minnesstunden, förfärligt, jag piskade min hyrda häst (Hyundai) på den lilla vägen (som i brådskan verkade oändligt lång) mellan Gråbo och Landvetter backe upp och backe ner, runt sjöar och bergspass, i skogar, berg och dalar, oviss – utan karta – ända intill slutet om jag var ”på rätt väg”… Som i Ringamåla för många år sedan, åtminstone vad farten beträffar. (Förlåt Herre, förlåt svenska polisen.)

Förresten: planet var försenat. 1 timme.

Kristendom handlar inte om vad Du har varit, men vad Du kan bli. Det är hoppets ton. En sådan människa var Torsten, själv, som jag skrev, stundom djupt angripen av missmodet, men som bars av det evangelium som hopplösheten inte biter på.

Tänk om man kunde bli en sådan människa, som inte är realist i mänsklig mening, för det är ju otro, utan realist i Guds mening, en som bärs av detta för Gud är ingenting omöjligt (Luk. 1:37). Hos evangelisten Markus står det så fint att Jesus såg på dem och sade: för människor är det omöjligt, men icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt (Mark. 10:27).

Jesus såg på dem och sade detta. Det finns något oerhört starkt i detta, som man ibland nästan hoppar över. Jesus såg på dem och sade detta: för människor omöjligt, men inte för Gud, ty för Gud är allting möjligt.

Detta, mina vänner, måste vi förkunna! Och tack för allt! Väl mött, här eller där…

Navnet Jesus blekner aldri, taeres ei av tidens tann.
Navnet Jesus, det er evig, Ingen det utslette kan.
Det har bud till unge, gamle, Skyter stadig friske skudd,
det har evnen til å samle alle sjeler inn til Gud.

Henrik