Kontextualitet – på gott och ont

Kontextualiteten är viktig. Iakttagelsen att allt som sker, sker i en kontext, i tid och rum, är till en del en självklarhet, men i många avseenden ett viktigt bidrag till förståelsen av en text.

Också de bibliska texterna har en kontext. De har uttalats och skrivits i tid och rum, det finns ett ”då” för en text som inte till alla delar är läsarens ”nu”.

Den stora frågan är hur kontextualiteten används.

Till den berättigade kontextualiteten hör t.ex. det faktum att Jesus var jude. Han undervisade som en judisk rabbi, och tilltalades ofta med ordet ”rabbi”.

”If we fail to understand Jesus’ Jewish roots, we fail to understand the gospel.” (William A. Dembski).

Det har för mig varit mycket inspirerande att studera den rabbinska traditionen och få ”vidgade vyer” när det gäller förståelsen av evangeliernas Jesus.

Men kontextualiteten kan leda vilse. Det kan bli ett slags ”hårdvarukontextualitet”, (på engelska brukar man tala om hardcore contextualism) där det kontextuella avgör vad som är sant eller inte sant. Så är fallet t.ex. i fråga om förståelsen av texterna om homosexualitet. Det finns ingen annan möjlig (kontextuell, dvs politiskt korrekt) förståelse än den, som bejakar homosexualiteten i alla dess former.

Hardcore contextualism leder till ett slags axiom. T.ex. ” i det pluralistiska samhället är det omöjligt att ha fasta och absoluta principer”. Om kontexten upphöjs till en sanning är det omöjligt att finna allmängiltiga sanningar som gäller i alla kontexter. Detta leder lätt till en relativisering av de bibliska texterna.

En annan form av ett slags kontextualism (en övertro på det kontextuella) kan också gälla samfundets konsensus. Jag avser t.ex. oss lutheraner, som kan ha svårt att komma till slutsatsen att Luther hade fel, även om igen av oss lär Luthers principiella ofelbarhet.

Det som Dembski kallar ”moderat kontextualitet”, dvs den textförståelse som vill beakta och lära känna den kontext i vilken en text skrevs, men också hur den uppfattas i den tid den förkunnas, kan bidra med mycket gott.

Men den absolutifiering av kontextualiteten, när denna i sig blir en kod som upphöjs till sanning, blir i själva verket förståelsens fiende.

Kanske jag borde tillägga – med tanke på någon förbryllad läsare – att jag inspirerats av William A. Dembski, som i en essay i boken Unapologetic apologetics” skriver om detta under rubriken The Fallacy of Contextualism.

Mycket att begrunda.

En annan, ideologisk släkting till detta, är när man i debatter inte frågar efter argumentens hållbarhet i sig, inte argumenterar i sak, utan som en av juristerna vid rättegången i Hyvinge förra veckan efter varje sakkunnigutlåtande (inkallade vittnen) ställde frågan: vilken är din åsikt i kvinnoprästfrågan? Avsikten var givetvis att komma med en kod, som innebar att man kan strunta i vad den sakkunnige teologen (docent Timo Junkkaala) eller juristen (docenten i kyrkorätt, jur drPekka Leino) hade att säga, med hänvisning till denna ståndpunkt. ”Man vet ju att han har fel.” Därför behövs ingen argumentation.

Samma fenomen gäller ju i politiken. Den politiska sanningen är aldrig universell, aldrig allmängiltig. Med undantag för det egna partiet förstås.

Slutsats: samtalet upphör. Dialogen ersätts av monologer..

Det är illavarslande.

Litet tillspetsat kunde man ju säga: det intressanta är inte vad du tänker, utan hur du argumenterar.

I boken Between Heaven and Hell av Peter Kreeft finns exempel på motsatsen: ett meningsfullt (tänkt) samtal mellan tre personer, som kom från helt olika kontexter, men som förenades av det faktum att de dog inom några timmar samma dag (22.11.1963). Dessa tre var C.S. Lewis, John F. Kennedy och Aldous Huxley och de samtalar efter döden i väntan på vad som skall hända.

En i många avseenden genialisk bok.

Och en bok som avslöjar kontextualitetens betydelse, både dess förtjänster, och i dess urspårade former, dess destruktiva inverkan på samtalet om och förståelsen av de bibliska texterna.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *