Listorna

I dagens radionyheter kommenteras listorna för de kommande kyrkliga valen.

Jag förvånar mig litet över den fel släckt-attityd som nu kommer fram. Det har stått var och en fritt att ställa upp kandidater. Den lista till kyrkomötet som jag finns på är traditionell, vi hade rum för andra kandidater, men flera av de vidtalade drog sig ur. Modet svek?

Det finns en stor inkonsekvens i kritiken. Å ena sidan motsvarar representationen i kyrkomötet inte alls (!) stiftets syn. Å andra sidan är alla valda dit i val med samma villkor för alla.

Om man vill tysta några röster, och sedan säga att stiftets vilja finns representerad i kyrkomötet och i stiftsfullmäktige, ja hur får man det då att gå ihop.

Jag tror att ”blandlistorna” vill ge uttryck för något viktigt.
Det är inte vi älskar vår hembygd som är princip nummer ett. Förvisso stämmer det, men inte som urvalsprincip. Det handlar då snarare om ett försök att värna om den lokala gemenskapen, om friden i olika delar av stiftet. Alla är medvetna om olikheter i syn. Det finns kanske också pragmatiska synpunkter på listorna, men alla är väl i princip där på samma villkor?

Man kan naturligtvis fråga sig om den ”lokala friden” och en vilja till samhörighet räcker i längden. För under den kommande mandatperioden kommer många för kyrkan ödesdigra frågar att stöpas och behandlas. Kanske är det bra att då sitta vid samma bord. Den dagen kan nog komma när det inte längre går.

Onekligen blir det kommande valet ett linjeval. Enligt mitt sätt att se är det helt nödvändigt att kyrkan nu markerar sin kristna grund. Kyrkan kommer att mista medlemmar och understöd – i vilken form detta sker – om inte en klar kristen profilering sker i stora etiska frågor, t.ex. i fråga om välsignelse av homosexuella par. Det handlar inte om att vilja utrota någon, det handlar om vad en kristen kyrka kan göra eller inte kan göra.

Sedan handlar det också om att försöka kämpa för en enklare förvaltning. Dessa stora sammanslagningar kommer knappast att leda till önskat resultat tror jag. Risken är att många små församlingars identitet körs över. Församlingsgemenskap borde vara mindre enheter, med enkel förvaltning, samverkan, transparens och delat ledarskap. Mycket måste bygga på frivillig arbetskraft, det kommer inte att gå i längden.

Sådana tendenser som gör prästen till tjänsteman och ceremonimästare i stället för primärt herde och själavårdare tycker jag man ska försöka ersätta med andliga värden.

Jag tror att det inom stiftet finns mycket stora och tom oöverkomligt stora meningsskiljaktigheter. Jag tror dock också att vissa frågor nu lätt profileras så att också onödig polarisering uppkommer.

Nu skulle det vara dags att ännu försöka samlas kring det som är vår allra heligaste tro. Denna samling skall vara inklusiv, men den förutsätter också att varje människa omvänder sig till Kristus.

Låt oss i stället för att bråka om listor be för de kommande valen, föra ett öppet samtal. Detta har Maj-Britt Palmgren gjort i dagens nyhetskommentarer, åtminstone det sistnämnda. Och det är bra. En annan sak är att beskyllningarna för en annan människosyn (!) nog kan upplevas litet kränkande.

Men jag uppskattar communication directe. Det är bättre än tal bakom någons rygg.

Må Gud välsigna vårt stift och skapa den enhet som håller på att tappas bort! Och låt oss hålla fast vid livets Ord.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *