DE FLESTA SVENSKAR vill ha jämställdhet men förändringen mot jämställdhet går förvånansvärt långsamt. En anledning är att politiker och experter har negligerat de problem som vanliga människor stöter på när de ska förverkliga den vackra jämställdhetsvisionen. Ny forskning visar att jämställdhet i vardagslivet kräver ett hårt, smärtsamt och ofta riskfyllt arbete och vinsterna är inte alltid uppenbara.

Dessa komplikationer måste uppmärksammas och tas på allvar av beslutsfattare på alla nivåer. Risken är att svenska folket annars tappar tron på jämställdhetspolitiken. Det är slutsatserna i ett omfattande forskningsprogram om jämställdhet i människors vardagsliv som bedrivits av forskare från Mittuniversitetet och Umeå universitet.

Sett ur ett europeiskt perspektiv har svenskar en mycket positiv inställning till jämställdhet. Hela 96 procent av svenska folket anser att män och kvinnor bör ta lika mycket ansvar för hem och barn och endast 14 procent anser att kvinnor bör vara beredda att skära ned på sitt betalda arbete för familjens skull. De positiva attityderna till jämställdhet understöds av omfattande och välfinansierade familjepolitiska åtgärder, till exempel en generös föräldrapenning och dagisplats till alla som vill ha.

Trots den massiva enigheten om jämställdhetens förträfflighet går jämställdhetsarbetet på många områden förvånansvärt trögt och långsamt. Det är få länder som har ett så könsuppdelat arbetsliv som Sverige har. Trots att kvinnor utbildar sig och arbetar i samma utsträckning som män får de sämre avkastning på sina investeringar. Kvinnor har fortfarande huvudansvar för hem och barn. Männen tar bara ut en femtedel av all föräldraledighet och ägnar bara hälften så mycket tid som kvinnorna gör åt hushållsarbete. Listan över jämställdhetspolitikens misslyckanden tycks alltså vara minst lika lång som den över dess framgångar.

Vår forskning visar att politikerna missbedömt hur svårt och mödosamt det är att förverkliga jämställdhetsidealet i det dagliga livet. Resultaten visar att jämställdhet i vardagslivet kräver ett hårt, smärtsamt och riskfyllt arbete som ofta har negativa konsekvenser i form av missnöje, konflikter och stress.

Intervjuer med svenska par illustrerar att familjelivet ofta följer rutiner och vanor som anses gagna familjens behov. De intervjuade männen och kvinnorna legitimerar ofta det relativt traditionella beteendet genom att hänvisa till personlig lämplighet och intresse samt behovet av kompromisser. Dessa faktorer påverkas i sin tur av kulturellt bestämda föreställningar om kärlek och tvåsamhet, samt vad som betraktas som manligt och kvinnligt. Att mannen i ett parförhållande tar på sig en traditionell mansroll medan kvinnan går in i kvinnorollen beror på att båda upplever att de på detta sätt tillfredsställer varandras och familjens behov.

Att ifrågasätta de invanda och könstypiska mönstren och sträva efter jämställdhet upplevs ofta som hotfullt, direkt felaktigt och likställt med att ifrågasätta partnern och hela kärleksrelationen. I valet mellan att åstadkomma jämställdhet inom parrelationen eller att bekräfta varandra och kärleksrelationen väljer par ofta det senare.

Att kärleksförhållanden där könsrollerna avviker alltför mycket från det traditionella utsätts för stora påfrestningar visas även i omfattande statistiska analyser av risken för separation bland par i den svenska befolkningen. Resultaten visar att risken för separation är högre i familjer där kvinnan står för en stor andel av familjens inkomst.

Dessutom ökar risken för separation när mannen blir arbetslös, men inte när kvinnan blir arbetslös. En förklaring till dessa resultat kan vara att när kvinnan blir huvudförsörjare, vilket oftast blir fallet när kvinnan tjänar mer och när mannen blir arbetslös, så rubbas bilden av hur saker och ting bör vara. Mannen kanske tappar självkänslan och mår allt sämre, och kvinnan börjar se ner på sin man. Hursomhelst illustrerar resultaten att en upplösning av traditionella könsroller kan innebära påfrestningar som i slutändan leder till ökad risk för separation.

Även de resultat som baseras på omfattande internationella enkätstudier illustrerar att jämställdhet har ett pris. Resultaten visar att sammanboende i Sverige och Norden rapporterar mer oenighet om hushållsarbetets fördelning och större svårigheter att skapa balans mellan arbete och familjeliv än sammanboende i delar av Kontinentaleuropa. Det kan sannolikt förklaras av att det i Norden finns en klyfta eller spänning mellan ett starkt jämställdhetsideal och den faktiska arbetsfördelningen i hemmet, som fortfarande följer ett relativt traditionellt mönster.

Den höga ambitionen rörande jämställdhet motsvaras alltså inte av faktiska förhållanden, vilket kan skapa missnöje och frustration. Eftersom både attityden till jämställdhet och arbetsfördelningen i hemmet är betydligt mer traditionella i Kontinentaleuropa finns inte samma uppenbara spänning i dessa länder.

Undersökningen illustrerar att arbetet med att försöka förverkliga den politiska jämställdhetsvisionen i vardagslivet innebär ökade risker för oenighet och konflikter.

Sammantaget visar forskningsresultaten att det krävs ett hårt och ibland smärtsamt arbete i människors vardagsliv för att jämställdhet ska förvandlas från vision till verklighet. Att försöka förverkliga jämställdhetsidealet innebär ofta att kärleksrelationen och partnern ifrågasätts, att vardagslivet uppfattas som komplicerat samt att risken för oenighet om ansvarsfördelningen i hemmet ökar. Allt förändringsarbete är förknippat med ansträngningar, konflikter och ifrågasättande och det vore naivt att tro att strävan efter jämställdhet – som inbegriper vardagslivets alla aspekter och våra allra närmaste relationer – skulle vara ett undantag.

För att komma vidare i jämställdhetsarbetet kan vi inte bortse från ojämställdhetens förtjänster och jämställdhetens baksidor. Våra undersökningsresultat visar att jämställdhet uppenbarligen har ett pris som måste betalas. Dessa insikter måste beaktas och tas på allvar av politiker och beslutsfattare. Risken är annars att svenskarna överger tron på jämställdhetspolitiken och med hänvisning till biologi, tradition eller religion accepterar status quo.