Tankar inför de kyrkliga valen
Kyrkan måste koncentrera sig på väsentligheter, kyrkan måste förenkla sin förvaltning, satsa på människan, särskilt, men inte uteslutande, på hennes andliga behov.
Man kan centralisera och rationalisera, men jag tror mest på tillräckligt små och enkla församlingar. Det blir ofta också ekonomiskt fördelaktigt, stora enheter leder lätt till konsumtionsmentalitet (man använder upp hela budgetanslaget för att inte få mindre nästa gång).
Jag tror att man bör motverka en av de trender som jag ser som en hotbild i dagens kyrka: att allt blir reglerat, allt på förhand löst. Det ska inte handla om färdiga modeller, hellre om ramar som stöder livet. Det är viktigt att livet får livsrum och att gemenskapen kan växa, påverkas och utvecklas. Jag tror på vikten av att tillåta olika former av gemenskap inom kyrkan.
Kyrkomötet skall skapa förutsättningar för allt detta, men livet ska födas och levas nära människan, på lokalplanet. Ingen förvaltningsenhet får bli viktigare än församlingen.
Kyrkans resurser ska användas för kyrkans ändamål, inte som spelbrickor i kyrkopolitiken.
Man måste också våga vara absolut när det gäller, klart kristet profilerad, också med risk för att man blir stämplad. Det gäller särskilt i vägskälstider, sådana som vi nu genomlever. Det går att förena sund kristen tro med omsorg om människan, och med flexibilitet när det gäller former (uttrycksformer, verksamhetsformer, organisation).
Det måste finnas en teologi bakom förvaltningen. Det är inte detsamma som att säga att teologerna (präster o biskopar) ska bestämma i kyrkan.
Men i förändringar och omorganiseringar är det inte bara fråga om att ändra paragrafer eller principer. I många av de processer som pågår handlar det inte bara om moderniseringar, det handlar om att byta bort många kristna värden. Kyrkan blir intet annat blir än en religiös spegel av samhället.
Tänk alltså inte in med hela världen i kyrkan, utan ut med kyrkan i hela världen!
Jag vill verka för samverkan mellan präster och lekmän, delat ledarskap, men med en klar teologisk och andlig profil.
Att ha en uttalad kristen profil är inte detsamma som åsiktslikriktning, att man inte skulle få tänka eller få fråga. Det finns en berättigad mångfald, det finns ett “såsom i en spegel”, det finns detta med “styckverk” som den gamla översättningen uttryckte det (1 Kor. 13). Men det finns också något som heter “den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Judas v. 3). Det måste vi hålla fast vid.
Jag tror också att kyrkan måste lära sig samtala, inte bara tala. Det innebär att kyrkan också måste kunna lyssna. Ofta ställs samtal och lyssnande i ett motsättningsförhållande till en fast övertygelse. Men det är fel.
Alternativen är inte att antingen förfölja människor eller att svälja allt vad tiden har att bjuda på. Alternativet blir att söka Guds vilja. Guds Ord är ledstjärnan. Vi ska hålla fast vid både Guds ja och Guds nej. Guds vilja är god, när Gud säger JA (och det gör Han ofta), men också om och när Gud säger nej.
Gud är god. Kyrkan ska vara glad.
Men kyrkan ska också kunna gråta, över lidandet, över ondskan och orättfärdigheterna i större och mindre sammanhang. Kyrkan ska förkunna evangelium, kyrkan ska vara ett bönehus – ett rum där man ber. Kyrkan ska också vara en verkstad och ett sjukhus, där man blir hel, eller där man kan leva också när man är sönder.
Henrik
Namn: Henrik Perret