I Hbl (27.5.2008) skriver Topi Lappalainen om min gudssyn. Jag erbjuds två alternativ: antingen beror min gudssyn ”på teologisk inkompetens eller på en avsiktligt illvilig syn på en monoteistisk tro som inte omfattar treenighetsläran”, skriver Lappalainen.

Nu vet jag inte vad som är Lappalainens egen text (rubriken?) och vad som ev är bearbetat.

Jag vill i alla fall försöka motivera min ståndpunkt och låter sedan Topi Lappalainen och andra bedöma om mina slutsatser är riktiga.

För det första: detta med Gud och gudssyn är en klassisk frågeställning. Muslimer beskyller de kristna för att ”tro på tre gudar” och således inte vara monoteistiska.

En muslimsk statsman sade åt en kristen president i ett afrikanskt land: ni lär att 1+1+1 = 1. Nej, svarade den kristne presidenten, vi lär att 1x1x1 = 1.

Bibeln lär att Gud är en, vilket en kristen, inklusive Perret, tror och bekänner. Att Bibeln använder ordet ”Gud” i pluralis (Elohim) medan verbet alltid står i singularis, att Bibeln säger ”låt oss göra människan till vår avbild, till att vara lika oss” ( 1 Mos 1:26), eller att Bibeln också beskriver Gud som helig, helig, helig” är en antydan om det som har kallats Treenigheten. Tre personer i En Gudom.

I Nya testamentet har vi sedan Treenigheten dokumenterad i missionsbefallningens ”…döpande dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn” och i den s.k. apostoliska välsignelsen ( 2 Kor. 13:13). På många andra ställen i NT betonas Enheten mellan de tre personerna i Gudomen.

Vad sedan islam och kristendom beträffar så har jag inte velat kritisera någon annans övertygelse. Jag konstaterar helt enkelt det som alla teologer vet eller åtminstone borde veta, nämligen att en muslim aldrig skulle kunna skriva under det mest centrala i kristendomen: se Guds Lamm, som borttar världens synd (Joh. 1:29).

I sitt första brev skriver aposteln Johannes bl.a:

Var och en som förnekar Sonen, han har icke heller Fadern; den som bekänner Sonen, han har ock Fadern. 1 Joh. 2:23

Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud, och han själv förbliver i Gud. 1 Joh. 4:15

Jesus säger:

Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra synder.” Joh. 8:24

Det är lätt att visa att man inte enligt Jesus Kristus kan ha en annan syn på Jesus men ändå behålla samma gudssyn.
Den som inte bekänner Sonen, har heller inte Fadern. Se också 1 Joh. 4.

I 2 Joh. heter det: Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen.

Jag tror att de flesta kännare av islam (inklusive muslimer alltså) skulle kunna skriva under detta. Min avsikt var att säga att islam och kristendomen inte låter sig förenas just i synen på Jesus, vilket för de kristna innebär detsamma som synen på Gud. Jesus sade: ”Jag och Fadern är ett.” Joh. 10:30

Så länge Jesus betraktas som lärare eller profet (som t.ex. i Koranen) förefaller det att finnas likheter. Men fördjupar man sig ens litet i ämnet, märker man att kristendomen lär att vägen till Gud, inklusive vägen till kunskap om Gud, går genom Sonen, Jesus.

Det finns endast En, Ett Namn, Jesus, genom vilket vi kan bli frälsta (Apg. 4:12). Detta är kristen tro.

Som känt lyder islams bekännelse inte så.

Man behöver knappast vara illvillig, varken avsiktligt eller oavsiktligt illvillig, för att sakligt kunna konstatera detta.

Henrik