Inte församlingssammanslagning, utan församlingsutveckling

En fråga som redan länge sysselsatt mig är församlingssammanslagningarna, som nu i så hög grad förefaller att vara lösningen på många problem inom vår kyrka.

Jag har bl.a på denna blogg försökt säga att jag tror att lösningen heter små församlingar snarare än stora församlingar, att kyrkans organisation och förvaltning måste bli mycket enklare, mera transparent och i mycket, mycket högre grad engagera lekmännen i ett delat ledarskap och samverkan.

Till min glädje såg jag att Missionshögskolan i Stavanger satsar på församlingsutveckling. Det handlar om hur församlingen inifrån kan förnyas, om församlingsplantering och -tillväxt, bl.a om vilka erfarenheter man i andra länder har angåede detta ”kyrkbygge”.

Bra!

Jag tror att vår kyrka borde sända några personer till Stavanger för att bekanta sig med detta. Kanske kan vi också kalla någon till oss och föreläsa om detta. Jag tror att detta är en trend i hela kristenheten och att den måste tas på allvar också i vårt land. Man vill så ofta förlita sig på den nordiska folkkyrkomodellen utan att – som jag tror – besinna att det bara är en tidsfråga när denna modell rasar ihop. Det behöver inte i första hand betyda totalt sammanbrott (även om detta är möjligt inom överskådlig tid), men det kommer att bli annorlunda.

Jag tycker att vi för mycket imiterar det kommunala systemet (som dessutom fått mycket kritik). Det kommer att innebära ”sämre service” på sikt.

En annan väg skulle vara att börja bygga med dem som verkligen vill. Att söka medhjälpare, att börja utbilda ledare, evangelister, diakoner, att finna former för gemenskapen som är omedelbarare och närmare människan utan att fördenskull förändra kyrkans budskap. Tyvärr tror jag att där man insett vikten av enklare former för gudstjänstgemenskapen som kompletterande former för kristen gemenskap, där har man lätt tillgripit panikrealisation av det kristna budskapet.

Men det är just en sådan panikrealiserad kyrka som vi inte behöver.

Vi behöver tvärtom en kyrka som håller fast vid Guds Ord, också när man i samhället ifrågasätter de kristna grundsanningarna.

Allt experimenterande behöver heller inte vara bra. Det gamla är inte dåligt för att det är gammalt, och det nya inte bra för att det är nytt. Det handlar om hur gemenskaperna svarar mot den dubbla troheten: att förvalta och bevara det apostoliska budskapet, och att möta människor på ett för dem ”tillgängligt” sätt.

Att ha något att säga, och att ha någon att säga det åt, brukade John Stott säga.

Det är inte organisationen som är det viktigaste. Det är organismen, kroppen, och dess olika lemmar. Men kroppen är död om den inte står i förbindelse med huvudet, Kristus.

I stället för den ”paragraftro” (pykäläusko) som en finsk docent i systematisk teologi kritiskt påtalade, skulle man över hela linjen välja en annan väg.

I stället för att för mycket fixera organisationen och försöka förändra paragrafer och stadganden skulle man försöka koncentrera sig på församlingarnas andliga liv och verksamhet. I stället för avstängningar och avsked, varningar, böter, rättegångar osv skulle biskoparna sätta sig ner med sina präster och lekmän och börja be och samtala om hur vi ska finna spåret in i en ny tid i Kristi efterföljelse. Jag tror nämligen att det är en problemlösning som fungerar i förvånansvärt många fall! Jag påstår naturligtvis inte att biskopar har dömt någon till böter, eller ens skulle glädja sig över den utveckling som nu börjat råda. Men jag tror att det finns en länk till biskopsmötets redogörelse. Det är den som bör ändras, och andra handlingsmönster sökas. Jag har inte tidigare sagt, och säger det inte nu heller, att allt vad som kyrkans ledning gör är fel och förkastligt. Men jag upplever, och många med mig, att i dylika frågor har flera biskopar valt en annan roll än herdens. Biskopen (menar alltså alla kyrkans biskopar) skulle i stället uppmuntra sina präster och de aktiva i församlingarna att hålla sig till Kristus, att förkunna Guds Ord, och hjälpa dem att sprida evangeliet. Och varje kyrkoherde och präst skall tillsammans med lekmännen börja samtala om hur man på lokalplanet kan få en delaktighet och en samverkan så att människor blir engagerade i kyrkbygget.

Jag tror nämligen att de åtgärder mot präster som nu sker i vår kyrka, leder till död. Ingendera sidan vinner på detta. Det leder till en splittring, strägare åtgärder leder bara till att verksamheten styrs utanför kyrkoledningens jurisdiktion, och i värsta fall (tycker jag) utanför kyrkan. När det går som i Vammala, att konfirmationen hålls i tält (!) därför att kyrkoherden inte vill låta de konservativa prästerna sköta konfirmationen, säger det något om den fars – eller tragedi – som vi nu måste bevittna.

Man kan inte städa skrivbordet genom att försöka lösa andliga frågor med administrativa och juridiska åtgärder. Det må gälla vilket skrivbord som helst. Mitt eller ditt. En annan sak är att det behövs klarhet och en god förvaltning, men den måste vara teologins tjänare, inte dess herre. Och den måste som sagt vara möjligast enkel, fältutrustning handlar det ju om.

Detta är mera en vädjan än kritik. Nu gäller det snarare att alla som vill vara med och bygga, låt vara med litet olika villkor, skall få bygga. Så länge det handlar om något kristet.

Det är inte systemet som vi nu ska värna om. Det vi ska värna om är att människorna också idag får höra budskapet om Jesus, följa Honom och tro på Honom. Vi vill gärna bevara det goda och använda det som Gud gett åt oss när det gäller de möjligheter som kyrkan har. Men vi måste på allvar konfronteras med församlingsutvecklingen, som är ett djupare och rättare svar på många problem än församlingssammanslagningar, trots att de sistnämnda kanske ibland är ett måste. Men något egentligt svar är de inte.

Svaret är inte anpassning, utan förnyelse (Rom. 12:1-2).

Självkritiskt vill jag avsluta med att konstatera att församlingssammanslagning och församlingsutveckling i en mening inte är begrepp som hör till samma kategori. Det ena utesluter ju inte det andra. Ja. Sant. Så är det.

Men min poäng är att säga att vi tyvärr mycket ensidigt rör oss inom en dimension i vår kyrka. Vi söker problemlösningar genom att betona kyrkans ordning, paragrafer, bestämmelser och åtgärder.

Jag tror att vi hellre, över hela linjen, skulle arbeta med organismen än med organisationen. Dvs söka vägar till andligt liv, till andlig växt och förnyelse.

Henrik

Läs artikeln i Norska Dagen:

http://www.dagenmagazinet.no/artikkel.asp?Artid=28445

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *