Ord och inga visor

Nyss hemkommen från Stockolm och Katarina kyrka, försöker jag samla mina intryck.

Jag har fått träffa många gamla och nya vänner, samtalat och druckit kaffe, och klättrat i alperna, tänkte jag skriva, för så kändes det när jag med min 10 kg väska (vägde den när jag kom hem!) halvsprang upp för de många och branta trapporna till Ersta (ligger högt!), och sen upp på kulle till en skola (Schartauskolan) och sen – naturligtvis – till översta (4…) våningen. Framför mig skuttade (lätt som en plätt) en ung dam (prästdotter från Finland för övrigt) och väntade tålmodigt när jag försökte orka med en våning till..

Det har varit sämre med motionscykeln den senaste tiden och det märks…

Men litet handikappoäng måste man ju få när man är många år äldre..

Men det var inte det som jag täntke skriva om. Det var intrycket av en samlad svensk kristenhet med mycket olika bakgrund: högkyrkliga och lågkyrkliga, gammalkyrkliga och bara kyrkliga, kanske några frikyrkliga, manliga präster och kvinnliga präster, läkare och tandläkare och allt möjligt. En typisk kristen gemenskap när Herren för samman sitt folk från helt olika håll!

Ord och inga visor! Jag avser inte utebliven psalmsång, för den stora skaran (många hundra personer) sjöng så det ekade i valven. Jag tänker på prästen och professorn Eva Hambergs föredrag Öppen demokratisk folkkyrka där hon talade så radikalt kristtroget som man sällan hör! Välsignat fina ord.

Och ändå innehöll hennes ord många dystra sanningar: hon genomskådade kyrkoledningen och biskopar, hon visade på det ihåliga med demokratin i en kyrka som skulle följa Herrens Ord och vilja i stället för folkviljan. Åhörarna avbröt henne flera gånger genom att applådera.

Men det var det som var ord och inga visor: så träffande och allvarligt inträngande om våra kyrkors stora risker. Men samtidigt innehöll hennes föredrag så mycket av ett alternativ, nämligen det alternativ som en kristen kyrka skall stå för. Hon konstaterade bl.a att ”man hör mycket litet om Jesus i kyrkorna nuförtiden” och betonade vad som var viktigt och viktigast i kyrkans liv.

Måtte ingen missförstå mig när jag säger att det var skönt att komma in i en luthersk kyrka i Sverige och höra ett föredrag av en kvinnlig präst som vittnar om det breda missnöje som kyrkfolket känner över den utveckling som nu pågår. En kristenhet som inte blir lamslagen, utan reagerar och handlar.

Det är ngt sunt i det. Kyrkan är inte kyrkoledningens kyrka, det är den gudstjänsfirande församlingens kyrka.

Detta ska inte förstås som ngt slags glädje över att kyrkoledningen får kritik. Absolut inte! Men om och när det har gått snett, för det har det, så finns det korrektiv. Människor som vet vad klasssisk kristen tro är, människor, som söker bekännelsen till Herren och hans Ord.

Jag åkte hem idag med en stark förnimmelse av att HERREN verkar inom Svenska kyrkan, att något nytt sker. Det som sker vill jag inte och vågar jag inte begränsa till just denna samling. Men jag tror verkligen att detta är en av de processer som Herren har fött fram.

Och så har skett sedan kyrkan föddes. Vem av oss skulle ha kunna skriva Apostlagärningarna, och utforma den boken som en beskrivning av vad Herren skulle komma att göra!?

Ingen. Det var ingen missionsstrategi som förverkligades, inte någon utredning eller något kompendium som låg till grund för Andens väckelse.

När den Helige Ande kommer över er skall ni få kraft och bli mina vittnen... Det är den Helige Ande som är hemligheten i kyrkans missionerande liv. Det var inget missionsseminarium som gjorde att evangeliet spreds vidare, det var förföljelse. De första kristna blev inte bara utsända, de blev utslängda genom förföljelsen, och predikade Kristus dit de kom. Vem skulle ha tillåt att kanske den bästa diakonen, en man full av Helig Ande och tro, skulle tas bort nästan genast!? Och vem skulle ha räknat med Saulus, den religiösa terroristen som fyllde de kristna med fasa!?

Apostlagärningarna vittnar om att det blev annorlunda än någon skulle ha trott. Paulus fick inte resa till Asien, den Helige Ande gav inte lov. Inte heller till Bitynien, Jesu Ande tillät inte det (se Apg. 16). Men till Makedonien fick han resa, dvs till Europa!

Churchill lär ha sagt att ”generalerna planerar för det förra kriget”. Guds tankar och människotankar är olika storheter! ”Så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är mina tankar högre än era tankar…”

Det är dessa Guds kyrkotankar som vi söker. Må vi inte motarbeta dem!

”Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag.” Joh. 5:17

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.