I Nya testamentet finner man många exempel på hur radikal kristendomen är. Ett exempel på detta är det klassiska bibelstället i Gal. 3:28 där Paulus säger: “Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
I dessa begrepp finns så många stora frågor för mänskligheten.
I Ef. 2 talar Paulus om hur Jesus har förenat judar och hedningar: “Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren.”
Här finns svaret på de konflikter som vi också idag får bevittna, allt från konflikten mellan Abrahams söner Isak och Ismael till alla andra motsättningar.
Jag hörde nyligen om en grupp kvinnor, kristna araber, palestiner, messianska judar, som samlades i Betlehem för att tillsammans be för situationen i Gaza. Gripande! Övertygande!
Men det finns ett skrämmande perspektiv ännu. Jesus förenar inte bara dem som tror på Honom, som sätter sitt hopp till Jesus allena. Han förenar också på ett annat sätt:
“Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra. Förut hade det rått fiendskap mellan dem.”
Luk 23:12
Fiendskapen mot Gud förenade ärkefienderna Herodes och Pilatus.
Hur gäller detta idag? För vi ser väl det också? Är kristendomen lika radikal idag? Och framför allt: är den det “på våra breddgrader”?
Ibland grips jag av något form av pessimism: det ser ut som om det skulle finnas mera som förenar vissa kristna och sådana som ställer sig helt avvisande till den kristna tron, än den gemenskap som råder mellan kristna i olika läger.
Eller har jag fel? Måste man sätta frågetecken efter de ord som alltid gällt: Jesus förenar!
Alltså: med vem står jag samman? Vilka håller ihop?
Men alla de som trodde höll sig tillsammans och hade allting gemensamt..
Var det inte en annan tid?
Henrik