Vägkyrka eller regelvärk?

Jag satt för en tid sedan i en diskussion med tre teologie studerande. De skulle intervjua mig, det var en arbetsuppgift (ingår i studierna) för dem.

De frågade hur jag blev präst, hur jag fick min första prästtjänst, vad jag hade nytta av från studietiden osv.

Det slog mig att jag var mycket priviligerad. Jag hade sådana som väntade på mig, till min första prästtjänst. Jag minns diskussionerna med John Vikström, som då var biskop i Borgå och som prästvigde mig. Vi hade olika syn på mycket, men han var vänlig mot mig och mycket inklusiv.

Jag minns hur prästkragen och elvan kändes hård och ovan, hur en av assessorerna rättade till bältet (“albatrossen”) och visade “hur man skall knyta den”. Jag minns hur vi fem ordinander gick i processionen, när jag delade ut nattvarden, och att biskopinnan var en av dem som jag fick dela Herrens heliga nattvard åt, första gången.

Jag kommer ihåg hur jag hemma – efter högtidligheterna i Borgå – böjde knä på golvet i mitt föräldrahem och hur min far och min morfar på min begäran välsignade mitt liv som präst.

Och så tänkte jag på dessa studerande, i september 2009.

Jag frågade dem, vad de har för planer för framtiden.

Den första, en manlig studerande, svarade att han läser sig till teol.kand., “sen lämnar jag teologin, för jag har ingen framtid som präst eller teolog inom kyrkan”, sade han. “Jag börjar studera akutvård i stället. Sen kanske jag söker mig till Luther-stiftelsen.”

Den andra, en kvinnlig studerande, sade att hon inte har en aning om vad hon skall göra sen. Att bli lärare är en möjlighet, kanske, men hon visste inte om det var det som hon skulle vilja göra. “Jag har inte en aning om vad jag skall göra”, sade hon.

Studerande nr 3, en man, sade att han redan har valt en sådan inriktning i studierna att han inte siktar på att bli prästvigd. “Det kan jag inte med min övertygelse”, sade han. “Jag har en socionomexamen i bakgrunden, så det är alltid något att falla tillbaka på. Jag vet inte om någon av väckelserörelserna vill anställa mig.”

Detta är egentligen fruktansvärt!

Motiverade teologie studerande, med kallelse från Gud, som kyrkan inte vill ha, därför att de har fel åsikt i en fråga som man kallar “ordningsfråga”.

Jag tror att vi nu är i en ny situation, en situation som redan i praktiken funnits, men som genom riksdagens justitieombudsmans beslut har fått mera legitimitet (vilket jag anser att den inte haft tidigare). Dörrar har nu definitivt stängts. Detta skall församlingarna veta. Vi får inte längre präster från väckelserörelserna, om de inte lovar att acceptera “den nya ordningen”.

Jag låter folk ha den uppfattning de har, det finns många större frågor.

Men jag tror att vi måste göra något åt situationen nu. Jag fortsätter (också om jag blir hes) att säga att jag tror att vi måste låta ämbetsfrågan “tonas ner” så att både manliga och kvinnliga präster kan få arbeta i en situation när kyrkan behöver alla som är intresserade och motiverade att bygga Kristi kyrka.

Det betyder säkert inte att jag tycker att det är teologiskt legio vad man tänker. Men jag väntar också och ser vad som HERREN visar och välsignar. Jag vill, så mycket som jag kan, överlämna frågan åt Herren och be Honom visa på vägar vidare.

Men i denna situation återstår för oss i ledet, präster och lekmän, att börja se på andra lösningar. Om någon vill diskutera seriöst, kan man alltid göra det.

Jag tror kyrkan kunde bli en vägkyrka, en kyrka som visar på den väg som Paulus talar om i övergången från 1 Kor. 12 till 13. Man kan söka sanningen genom att arbeta och verka enligt sin övertygelse, och visa respekt för dem som har en annan övertygelse, i stället för att förorsaka regelvärk. Även om jag tror att ämbetsfrågan i många avseenden är en bibelfråga, så tycker jag att den är en svårare fråga än t.ex. frågan om välsignelse av samkönade par. Också den frågan är svår, inte att veta vad Bibeln lär, men att kunna säga det så att ingen känner sig bortstött från nådens gemenskap.

I ingen händelse tycker jag att någondera frågan skall vara fokus i en prästs eller i en kyrkas arbete. Inte är det manliga eller kvinnliga präster vi skall predika. Vi läser Guds Ord, försöker förstå det och lära det som Ordet säger. Och vi ber om ljus över förståelsen, så att den skall växa.

Nu måste vi inse att det inte finns alternativ i dagens läge än att se på alla alternativ, inklusive andra alternativ än att sitta och sucka. Kalla dem plan B, plan A eller Ö eller vad som helst. Nu är vi där, för alla biskopar, nuvarande och blivande har signalerat detta helt entydigt.

Detta är det svåraste i mitt nuvarande arbete: att inte kunna vara en vägvisare i studiernas slutskede. Och minnas hur fint det var att få börja i en kyrka, som – ja visst – var pluralistisk, men som kallade oss alla till bygget.

Jag tillhör dem som vill välsigna alla som vill bygga Kristi kyrka, inklusive Luther-stiftelsen m.fl. Men inte ens Luther-stiftelsen kan i längden ge arbete åt alla de goda teologer som väntar på att behövas.

Är situationen inte värd en allvarlig funderare? Genom hela kyrkan, från kyrkfolket till biskoparna och prästerna? Borde vi inte gå tillbaka, om inte till tiden före 1986, så som kompromiss åtminstone till beslutet och till klämmen – för bara tillsammans kan de förena vad som ännu kan förenas.

Nu handlar det om kyrkans framtid. På allvar.

Det handlar inte om oss, som har gett hela vårt liv i kyrkans tjänst och kanske blir utestängda på slutrakan. Det handlar om de unga, om dem som överväger att börja studera teologi, men som inte gör det därför att de inte har någon framtid som teologer. Att alla inte tänker så, vet jag. Men jag vet också att det just bland de unga finns sådana som söker helt andra lösningar därför att kyrkan inte “behöver dem”.

Jag vill också mycket starkt understryka att prästerna och lekmännen måste finna varandra på ett helt nytt sätt, dela ledarskapet och ansvaret. Man måste inte bli präst för att kunna verka i Guds rike! Det handlar säker inte bara om präster och prästvigningar! Detta har jag skrivt om många gånger.

Men nu skulle också alla sådana teologer behövas som tror på Jesus Kristus och som vill förkunna evangeliet. Har vi råd att säga “nej tack”, eller kanske t.o.m. bara “nej”? Jag talar inte för bråk eller gräl! Jag talar för möjligheter.

Min mardröm, som jag redan sett, är att man inte ens längre vill komma till kyrkan och börja arbeta där! Om de som inte tror lämnar kyrkan, är det en stor förlust! Varje människa är viktig, var och en är inbjuden! Men om de som tror lämnar kyrkan, är det katastrof!

Från vem är det bort om vi skulle bli en vägkyrka, en kyrka som vill visa på Vägen – Jesus?  

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *