I dagens nyheter finns igen ett bevis på den systematiska lusten att “skaka av sig allt som är kristet”. I Österbotten diskuteras bordsbönens vara eller icke vara (se Yles hemsida och regionala nyheter).
Nyligen har man fattat beslut i riksdagen om söndagsöppet. De katolska biskoparna har reagerat och betonat vikten av att människor bereds tillfälle till att helga söndagen och att vila.
På punkt efter punkt och bud efter bud vill man nu finna en ny grund för vårt folk.
Första budets “du skall inga andra gudar” har vi för länge sen glömt. Därför går också alla andra bud mot sin upplösning: Guds namn, vilodagen, hedrandet av föräldrarna, hemmet, livet, dess början och dess slut och allt däremellan, sexualitet och familjen, människors egendom kränks på alla plan, ärligheten är bruten, och avundsjukan driver många till ont.
Nu skriver jag inte detta i betydelsen “jag tackar dig Gud att jag inte är såsom…” I ljuset av Jesu undervisning om buden är alla med, åtminstone jag behöver förlåtelse.
Men vad ska vi nu göra? Sucka och säga “intet är som förr”?
Tiililä skrev i en av sina dikter: kristitty, älä pakoile, käy päin! (ungefär: Fly inte, du som är kristen, gå på!) Man brukar säga: anfall är bästa försvar.
Nu handlar det inte om animositet eller om krigiska termer.
Det ska handla om att ge ett alternativ.
“En människa kan intet taga om det inte blir henne givet från himmelen.” (Joh. 3:27)
Det finns en logik, som vi ofta glömmer:
Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? Det står skrivet: ’Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet’. Men alla ville inte lyda evangeliet. Jesaja säger: ’Herre, vem trodde vår predikan?’ Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord. Rom. 10:14-17
Många gånger blir slutsatsen den att folket avkristnas. Så är det givetvis. Men i en sådan sats ligger ansatsen delvis fel: detta kanske nämligen i hög grad beror på att vi kristna försummat vårt viktigaste uppdrag!
Teologiskt kan man definera situationen på olika sätt. Många är ändå döpta, men dopundervisningen har uteblivit i praktiken.
Men sett ur den verkliga, praktiska situationen, tror jag att slutsatsen ändå blir denna:
Det är dags att förstå att Finland är ett missionsfält.
Och detta budskap gäller oss, som är kristna.
Henrik