Henriks kommentarer

Första budets “du skall inga andra gudar” har vi för länge sen glömt. Därför går också alla andra bud mot sin upplösning: Guds namn, vilodagen, hedrandet av föräldrarna, hemmet, livet, dess början och dess slut och allt däremellan, sexualitet och familjen, människors egendom kränks på alla plan, ärligheten är bruten, och avundsjukan driver många till ont.

Nu skriver jag inte detta i betydelsen “jag tackar dig Gud att jag inte är såsom…” I ljuset av Jesu undervisning om buden är alla med, åtminstone jag behöver förlåtelse.

Men vad ska vi nu göra? Sucka och säga “intet är som förr”?

Nu handlar det inte om animositet eller om krigiska termer.

Det ska handla om att ge ett alternativ.

“En människa kan intet taga om det inte blir henne givet från himmelen.” (Joh. 3:27)

Det finns en logik, som vi ofta glömmer:
Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? Det står skrivet: ’Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet’. Men alla ville inte lyda evangeliet. Jesaja säger: ’Herre, vem trodde vår predikan?’ Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord. Rom. 10:14-17

Många gånger blir slutsatsen den att folket avkristnas. Så är det givetvis. Men i en sådan sats ligger ansatsen delvis fel: detta kanske nämligen i hög grad beror på att vi kristna försummat vårt viktigaste uppdrag!

Teologiskt kan man definera situationen på olika sätt. Många är ändå döpta, men dopundervisningen har uteblivit i praktiken.
Men sett ur den verkliga, praktiska situationen, tror jag att slutsatsen ändå blir denna:

Det är dags att förstå att Finland är ett missionsfält.

Och detta budskap gäller oss, som är kristna.

Henrik