Denna text sändes enligt vad jag vet till alla svenska kyrkomötesombud. Den var undertecknad av litet under 90 präster och lekmän från Borgå stift. Namnen kan jag inte publicera utan vederbörandes tillstånd. Man kan i kommentarerna under denna text kommentera texten. Man kan också sända email till ngt eller alla kyrkomötesombud. Adresserna finns på kyrkans hemsida www.evl.fi/kirkolliskokous.
Henrik
Bästa kyrkomötesledamot!
Inför det förestående kyrkomötet önskar vi undertecknade rikta följande vädjan till Er för att uttrycka vår djupa oro för vår kyrkas framtid.
Vädjan till kyrkomötet
1) Evangeliet är en glad nyhet för alla mänskor, både heterosexuella och homosexuella. Alla har vi samma kamp mot den onda begärelsen som finns i mänskans inre och frestaren angriper oss på de områden där vi är svagast.
2) Bibeln, både Gamla och Nya testamentet, tar avstånd från utlevd homosexualitet. Tre bibelställen som speciellt tydligt varnar för detta är 3 Mos 18:20-22 / Rom 1:25-28 / 1 Kor 6:9. Ändå talar Bibeln betydligt mer om heterosexuella synder. Men det är uppenbart att homosexproblematiken fått en alltför stor tyngd i debatten.
3) Den enda samlevnadsform som har Guds löften och Guds välsignelse är äktenskapet mellan man och kvinna. Också celibatet – att leva ensam – är enligt Bibeln gott och hedersamt. Vi vädjar till kyrkans beslutsfattare att inte införa någon välsignelseakt för en sådan samlevnadsform som inte har Guds välsignelse. Vi kan enbart välsigna det Gud välsignar, inte sådant som Gud fördömer.
4) Förespråkare för utlevd homosexualitet hävdar att vår tids form av homosexualitet var okänd på Bibelns tid. All homosexualitet var inte prostitution eller utnyttjande av svaga individer. Man vet att Nya testamentets författare levde mitt i en kultur där det fanns homosexuella par som älskade varandra och som önskade vara trogna mot varandra. Nya Testamentets författare tog avstånd även från denna samlevnadsform.
5) ”Gud har inte kallat oss till orenhet utan till ett liv i helgelse. Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande” (1 Tess 4:7-8). Paulus skriver detta i samband med sin undervisning om äktenskap och sin varning för otukt.
6) Vi undertecknade kan inte delta i eller medverka i något som kan uppfattas som välsignelse av homosexuell samlevnad.
Vi förenar oss med Wolfhart Pannenberg, en av vår tids främsta teologer som nyligen pensionerats efter 27 år som professor i systematisk teologi vid universitetet i München. Han har allvarligt vädjat till kyrkorna att besinna det stora vägskäl som en eventuell kyrklig vigsel eller välsignelse av samkönade par ställer kyrkorna inför:
En homosexuell böjelse är inte en synd, men var och en ansvarar inför Gud hur den böjelsen hanteras. Kyrkan måste emellertid hålla fast vid de bibliska normerna även om många avviker från dem. Den som avviker måste kyrkan bemöta med förståelse men samtidigt inbjuda till omvändelse.
Om kyrkan låter sig pressas till att upphöra att se homosexuell samlevnad som ett avsteg från en biblisk norm och istället godtar homosexuella förbund, står kyrkan inte längre på biblisk grund utan står emot Skriftens entydiga budskap. En kyrka som tar ett sådant steg upphör att vara en helig, allmännelig och apostolisk kyrka.
Tredje Mosebok är inte bindande alls, bara i det som bekräftas av Nya Testamentet. Straffregler o dyl är helt obindande. Det var därför onödigt att bifoga 3 Mos.-hänvisningen, men faktum är att vi när det gäller just "förbjudna leder" (släktskapstabun o dyl.) följer Moseböckernas anvisningar ganska väl och att därför den avvisande hållningen till sex med någon av samma kön (bortsett från de drakoniska straffen) möjligen skulle kunna anses mer relevant än annat. (Apropå äktenskapsbrytare är väl en hänvisning till Moseböckernas fördömande hållning där inte heller självklart helt irrelevant, bara för att straffsatserna som sagt är drakoniska och ej bindande för Nya testamentet?).
Även handling behövs.
Under den tid jag har varit präst har det skrivits en hel del deklarationer och uttalanden. Nu är det tid för handling: att bryta gemenskapen även i praktiken med dem som vill välsigna sådant som Gud förbjuder.
Halvar Sandell
Halvar efterlyser handling och inte bara ord. Min ärliga fråga: hur går det till?
Hej bäste Håkan
Får jag vänligen fråga har du överhuvudtaget inte själv några tankar åt det hållet? Eller har du noterat något i den vägen som redan hänt i sinnevärlden? Jag presenterar naturligtvis ingenting strax här, till deras begapande som nöjer sig (jag hoppas att det inte är så eller förblir så,) uttryckligen med någon resolutionstext någonstans. Vi får väl återkomma då flera har presenterat något att bita i.
mvh
Halvar
Vill påpeka att jag generellt understöder den vädjan som finns publicerad här ovan och hoppas att det kan tjäna till eftertanke och till mobilisering av de kristna. Men gemensamt bör de kristna se till att inte allt stannar vid ord och att inte falsk gemenskap består.
Jo Halvar. Jag har mycket funderingar. Därför frågar jag. Var går gränsen och vad har det för betydelse i det stora spelet vilka drag en enskild person gör?
Vilken betydelse det har … är inte den första frågan (även om det är en fråga) utan först kommer den nakna gudslydnaden. Det finns en gräns. Det är klart. Och att reda upp i Sodom eller att fly från Sodom kan vara frågan. Rädde sig den som kan – blir någonstans en större fråga än frågan hur andra påverkas.
Tack Halvar för en enkel och klargörande sammanfattning. Detta handlar det nog om för den enskilde. Följdfrågan är vad som är Guds vilja. Lot fick besök av änglar (fattade han inte annars vad klockan var slagen?). Ändå hade han svårt att övertyga ens sina närmaste om nödvändigheten att bryta upp. Månne det inte går så för oss också. En del flyr från Sodom, andra försöker ännu stanna och reda upp.
Lot kunde fly Sodom rent fysiskt. Det kan inte vi eftersom Sodom numera är överallt. Också i kyrkan. Hur mycket av Sodoms ande har vi inte redan vant oss med, sådant som var otänkbart i kyrkan ännu för 30 år sedan. Är liknelsens groda i själva verket redan kokt? Kommer tanken på att hoppa ur kastrullen alltför sent?
Lot, som hade dragit ut med sin farbroder Abraham till Kanaans land, hade då de bröt upp brutit med den skeva gudsdyrkan som hade kommit in i deras egens släkt. (Jos 24:2) För gudslydnadens skulle kan det gälla att ta vandringsstaven. Det gäller att ha beredskap till uppbrott. Egentligen är detta en bild av en troende människa. En sådan är en som ständigt är på flykt undan irrläror och förvrängningar av Guds Ord, även från samhällets förkastande av den naturliga lagen – vilket var fallet i Sodom. ”Ta er i akt för falska profeter” – säger Kristus – detta skall vara identitetsbestämmande för en kristen. En kristen är en gäst och främling (Hebr. och 1 Petr) – den som inte längre har den identiteten – skall spegla sig i Ordet! Det är i den sakrala gemenskapen avgörandet först skall fällas – visst får detta konkreta drag. 2. Joh 10-11, Gal 1:7-10, Rom 16:17.
Judas brev kan ge en del riktlinjer, både vad det gäller identifiering av sådana man ska vägra gemenskap med, och hur man ska förhålla sig till dem.
Sen kan man undra vad som var de egentliga motiven för Lots vistelse i Sodom.
Var han där för att reda upp, eller för att där var bekvämt att bo och nära till boskapsmarknaden och inkomsterna?