I Hbl 5.2. skrev Monika Pensar-Granroth under rubriken Gud kan beskrivas med både manligt och kvinnligt. I dagens Hbl återkommer hon i en intervju med variationer av samma tema.

Det skulle finnas mycket att kommentera i dessa insändare, som enligt min mening, kanske till någon del oavsiktligt, är en blandning av feminism, sexualism och shamanism (!).

Ett ofta uppdykande argument kräver åtminstone en kommentar.

De hebreiska orden “rächäm” och pluralformen “rachamim”, betyder ”livmoder” respektive ”barmhärtighet”, vilket för en västerländsk läsare säkert verkar konstigt. Detta får sin förklaring av att de härleds ur verbet “racham”, som betyder älska. M G-P förefaller att hävda att dessa ord, samt ordet för ande elle vind (ruach), som är femininum i hebreiskan, ger oss anledning och rätt att kalla Gud för “Livgiverska” o.dyl.. Påståendet håller inte.

Ordet rächäm (livmoder) är faktiskt enligt de allra flesta och största lexikon språkligt maskulinum (!) liksom för övrigt också t.ex. ordet för bröst (shad), vilka båda naturligtvis är högst kvinnliga attribut. Också i grekiskan används ett maskulint ord (mastós) för bröst, de bröst som i Nya testamentet gett den nyfödde Jesus hans första mat, vilket visar att ordet används konkret.

Redan dessa exempel visar med önskvärd tydlighet på det omöjliga och oriktiga i att sammanblanda ett ords språkliga genus med ordets substans och betydelse. Den Helige Ande skulle dessutom på grekiska vara neutrum!!

H.S. Nybergs grammatik anser visserligen att ordet ”rächäm” är femininum, något som dock inte får stöd av lexika. Någon gång användes ordet (racham) i betydelsen flicka (Dom. 5:30), men i allmänhet är detta ord maskulinum, liksom även det ovan nämnda ”shad”.

Detta att man inte kan låta ett ords språkliga genus avgöra begreppets innehåll är en så elementär princip att den inte skulle behöva nämnas, men eftersom ovanstående exempel upprepas (inte bara av M G-P) så är det skäl att kommentera dem.

Det är viktigt att understryka att Bibeln använder feminina språkbilder, t.ex det vackra “såsom en mor tröstar sin son, så skall jag trösta er” (Jes. 66:13). Men Bibelns Gud kallas aldrig “mor”, “dotter”, “livgiverska” eller dyl. Helt klart och kristet är att feminum och maskulinum i lika hög grad har sina rötter i Guds egen person. Gud skapade människan “till sin avbild”, till man och kvinna skapade Han dem. Som män och kvinnor är vi lika avskilda från Guds person och samtidigt lika starkt kallade till gemenskap med den Gud som i Bibeln benämns med orden Fadern, Sonen och den Helige Ande. Vi kan och skall därför tryggt fortsätta att be vårt “Fader vår”, utan att detta på något sätt “favoriserar” någotdera könet. Och vi kan inte be ”Moder vår” eftersom vi då skulle avvika från det som Jesus har lärt oss.

Det är för övrigt symptomatiskt att den s.k. feministiska teologin tydligt har tonat ner eller t.o.m. förtigit distinktionen till man, till kvinna. Denna teologiska riktning betonar endast att Gud skapade människan, men stannar där.

Det är egentligen en tydligt gnostisk tanke, som den unga kyrkan brottades med redan under de första århundradena. Kvinnan skulle bli man för att bli människa. Detta hävdas t.ex. i Logion 114 (se Tomasevangeliet) där det heter att Jesus skulle göra Maria Magdalena till man. Att detta inte har med biblisk kristendom att göra är uppenbart för varje läsare av Nya testamentet. Kvinnan är lika mycket människa, och lika mycket Guds avbild som kvinna som någonsin mannen. Dessutom är människan djupast sett människa just i mannens och kvinnans olikhet och jämlikhet, vilket skapelseberättelsen betonar.

En del av feministteologerna använder Gal. 3:28 som sitt favoritord. Men lösryckt ur sitt sammanhang blir det våld på texten om man med detta menar att det manliga och det kvinnliga är utplånat och borta. Texten talar ju om frälsning, och hävdar att alla (jude, grek, träl, fri, man, kvinna) är ett i Kristus, alla inbjudna, kallade och älskade.

I biblisk terminologi är vi människor (män och kvinnor) snarare kvinnor (jfr språkbilder som Kristi “brud”, “Lammets hustru” osv som förekommer i Bibeln).

De kristna kyrkorna skall hålla fast vid den gudsuppenbarelse som Bibeln utgör. När Svenska kyrkans evangeliebok utkom, med nya böner till bl.a “Livgiverskan”, reagerade den romerska och den ortodoxa kyrkan med “stor oro” över dessa nya, från klassisk kristendom avvikande språkbilder. Däremot är det helt kristligt och riktigt att kalla Maria, den människa som fått det högsta uppdrag som en människa har fått och kan få, för “Herrens moder”, för det är hon ju och så kallas hon också i Bibeln (Luk. 1:43).

Och med tanke på diskussionerna om Maria Magdalena, är det viktigt att betona den starka position som evangelietraditionen ger henne. Hon var en av dem som ”såg var de lade Honom” (i klippgraven), och som visste var hon skulle söka Jesus. Därför kunde hon också sörja över att Jesus inte längre var där hon ”visste” att Han skulle vara. Och därför var det hon som som den första överraskades av den Uppståndne Jesus!

Henrik