Två upprop – för vad?
Den senaste tidens diskussioner kring biskop Mikko Heikkas betänkande har kretsat kring två listor på nätet, www.tulkaakaikki.net och www.rakentaviaratkaisuja.fi.
Det förra uppropet, ”kom alla”, har fått mycket publicitet. Åtminstone i Suomen Kuvalehti, Kotimaa, Kirkko ja Kaupunki och i TV har denna lista fått mycket publicitet. I uppropet Kom alla heter det bl.a:
På detta sätt kan man bereda väg för Kristus:
Samtalet och beslutsfattandet i kyrkan bör vara öppet.
Kyrkan bör växa till ett samfund av kärlek och rättvisa:
Diskrimineringen av kvinnliga präster bör upphöra i alla församlingar.
De som hör till sexuella och könsminoriteter bör ovillkorligt hälsas välkomna som medlemmar och anställda i församlingarna.
Man bör respektera de lösningar i livet som har gjorts av frånskilda, de som sambor och de som lever ensamma.
Vi bör tillsammans dela vårt materiella goda med de fattiga i vårt eget land och i hela världen
Förtroende och försoning mellan kyrkliga grupper som tänker på olika sätt bör skapas.
Vårt motto: Kristi kyrka är till för alla.
På några månader (rörelsen grundades 24.10.2005, listan publicerades officiellt 15.3.2006 men fanns på nätet tidigare) har ca 400 personer undertecknat uppropet.
Det andra uppropet, Rakentavia ratkaisuja (konstruktiva lösningar) har på 2-3 veckor fått nästan 6300 undertecknare.
Vad vill då dessa stå för?
Uppropet, som är riktat till kyrkans biskopar konstaterar att biskop Heikkas arbetsgrupps ställningstaganden leder till konflikter i församlingarna. Man vill satsa på att inte provocera eller tillspetsa, utan söka konstruktiva lösningar.
Uppropet utgår från att det inom kyrkan finns två olika uppfattningar om ämbetet, och att ingendera gruppen har lyckats övertyga den andra. Frågan är en bibelteologisk fråga, heter det, och är inte en jämlikhetsfråga.
Pastorer och andra anställda i kyrkan bör inte tvingas att mot sitt samvete tjänstgöra i gudstjänst och därmed motsvarande tillsammans med kvinnlig präst. Detta handlar om det som Jämställdhetslagen avser med religionsutövning, som inte tillämpas på ev. luth. kyrkan i Finland (eller på katoliker och ortodoxa kristna).
Ämbetssynen skall inte utgöra ett hinder för att kunna ordineras till präst. I tillägg till prästvigningar i stiftens domkyrkor föreslås prästvigningar i hemkyrkan, dvs den församlings kyrka som kallat ordinanden, eller den kyrka som har anknytning till en väckelserörelse inom vilken den blivande prästen skall arbeta.
Församlingarna skall om möjligt ordna s.k. traditionella mässor (enligt traditionell ämbetssyn).
Präster och anställda får inte medvetet försvåra andras tjänstgöring. Vid konflikter gäller att de som har den traditionella synen väjer, om man inte kommer överens om annat.
Klämmen från kyrkomötet 1986 utgör en god grund för att handla.
Genom att handla enligt ovanstående principer borde ingen komma i kläm, utan allas rätt att verka enligt sin övertygelse kunna tryggas.
När man jämför dessa upprop, står det helt klart att frågeställningen gäller en helhetssyn på vad kristendom anno 2006 skall gå ut på. Det handlar inte bara om ämbetsfrågan, utan en mängd olika frågor. Också det förra uppropet innehåller sådant som jag kan underteckna (kyrka med kärlek och rättvisa, att dela med sig av sin egendom osv). Men tyvärr finns där också en hel del annat.
Kom alla-uppropet satsar medvetet på att köra fram sitt program som grund för kandidatnomineringen till församlingsvalet i höst.
I ett diskussionsprogram i Radio Dei senaste söndag ville en jurist verksam inom kyrkans arbetsmarknadsverk avfärda dessa drygt 6000 namn som 1 promille av kyrkans medlemmar (det var visst ca 5000 namn senaste söndag..). Han ansåg också att kyrkan enligt gällande lagstiftning inte har alternativ, även om alla parter i en församling skulle vara villiga att jämka och försöka förstå varann.
I praktiken utgör de 6300 namnen en viktig del av det aktiva kyrkfolket. Också den andra listan har präster, församlingsanställda och aktiva församlingsbor.
Detta bör vara en tydlig signal till biskopsmötet i september att många vill att frågan inte skall leda till att kyrkan spricker. Jag finner den anda som biskop Heikkas arbetsgrupps betänkande företräder vara skrämmande. Det är en helt annan kyrkosyn som präglar detta betänkande, ett som leder till orimligheter (se En svår ekvation) som inte ens samhället kräver.
Jag tror att det finns många som vill att kyrkan skall koncentrera sig på sin egentliga uppgift. Frågan är om kyrkan är alltför heterogen för att kunna fungera. Vi har nu alla tiders chans att försöka vara konstruktiva, att inte låta oss provoceras, att högakta andras övertygelser, vilket inte behöver betyda att man kan omfatta andras åsikter.
Jag är övertygad om att allt är möjligt att ordna och hantera, om man bara vill. Kanske bör man tillägga inom rimliga gränser. Ordet rimlighet måste innehålla teologi.
Trots anstängningar har det ena uppropet fått betydligt flera understödare än det andra. Båda kommer ännu att få nya namn, men säkert blir det upprop som vädjar om konstruktiva lösningar det avgjort större, och det är också långt mera i linje med kristen tro. Det är stora frågor som står på spel. Nu är det skäl att be och arbeta!
Henrik
Namn: Henrik Perret