De två vägarna
Turen kom nu till mig att bli föremål för en pratstund med en redaktör, som vänligt och sakligt diskuterade, frågade och lyssnade i drygt tre timmar.
Jag var naturligtvis beredd på en viss fråga, och den kom upp, men den var inte på något sätt dominant i sammanhanget.
När jag sedan fick texten hade vårt samtal resulterat i två artiklar, den ena handlade nästan uteslutande om kvinnoprästmotståndaren Henrik, om prästvigningar osv. Den andra var kortare och också mera allmän.
Till hennes försvar vill jag säga att det ju inte är jag som avgör vad en redaktör vill skriva, hon vet som yrkesman också vad som ”säljer”.
Denna kommentar är därför ingen anklagelse mot redaktören, hon gjorde säkert sitt yttersta för att förstå och kunna formulera sig kort och koncist.
Men litet besviken är jag ju över att bara en fråga förknippas med mig, men den frågan kommer väl att komma med mig i graven också…
Jag har inget intresse att orda om denna enda fråga, och faktiskt heller inget intresse att formulera mig så att jag skall framstå mera oförsonlig än jag i verkligheten vill vara. Jag har ingenting att dölja, vilket man försöker antyda gång på gång. (Stilla undrar jag också varför ingen annan fråga än kvinnoprästfrågan intresserar, varför vi inte ”pressas” på någon annan fråga ens av kyrkans egen tidning. Varför frågar inte någon om vad kandidaterna skulle göra om kyrkomötet går in för ett välsignelseformulär av homosexuella t.ex. för att ta en het fråga, som varit på tapeten??? Är Bibeln inte tillräckligt klar på den punkten?
Men: ännu litet om intervjun och om den fråga som redaktören ville ta upp, det som jag då, motvilligt, ännu vill beröra eftersom jag tycker att det i praktiken kan bli en ödesfråga för kyrkan. Utan att på något sätt vara den enda eller den viktigaste frågan.
Som jag ser det finns det två vägar, två alternativ:
(1) Den ena vägen är att biskopsmötet i september, ungefär samtidigt som biskopsvalet, går in för att godkänna ”samarbetsreglerna” i Heikka-gruppens anda, som innebär att alla ”dansar i takt”, oberoende av övertygelse. Ingen har rätt att vägra samarbeta, men man får i hjärtat tänka vad man vill. Inga särvigningar, inga speciallösningar ens om alla parter skulle vara överens, utan regler som skall följas. Punkt. Den som inte ställer upp på en sådan prästvigning, eller som inte kan lova att samarbeta i alla situationer, oberoende av sin övertygelse, väljer bort sig själv, har det sagts.
(2) Den andra vägen är att låta båda grupperna bli och vara präster enligt sin övertygelse. Oartigheter, svinaktigheter eller mobbning, från båda sidor, måste gemensamt fördömas, men samvetsfrihet skulle gälla. Denna syn skulle inkludera särvigningar, för dem som av samvetsskäl inte skulle kunna vara med om ”samvigningar”. Detta skulle dock inte vara ett krav på någon.
Hur skulle dessa vägar fungera i praktiken???
Vid en första titt på dem, kanske väg 1 låter förnuftig. Inga speciallösningar, utan enkla och klara regler, tydliga så att inga svårigheter överraskar senare. Är inte det bra??
När man närmare ser på dem, tycker jag att det inte är så. Den första skulle leda till att de som inte av samvetsskäl kan samarbeta vid altaret överhuvudtaget inte kan bli präster. Denna enda fråga skulle stänga dörrarna för alltid till att bli präster i vår kyrka.
Samtidigt har kyrkan präster som säger att Jesus inte är Guds Son, att frälsningen inte är nödvändig, att Gud inte hör bön osv. Att Jesu försoningsdöd inte var någon försoningsdöd; Jesus dog inte för oss, han dog ”med oss” (Kylliäinen).
Den andra vägen, verkar först kaotisk, skulle det fungera? Det skulle kunna innebära att prästvigningsdagen skulle innehålla element som inte är optimala (i synnerhet om biskopen skulle ha den traditionella ämbetssynen). Men det skulle innebära att alla skulle ha möjlighet att verka som präster, såväl kvinnor som män.
Inför biskopsvalet står alltså två synsätt i praktiken mot varandra: det ena synsättet vill att bara de skall bli prästvigda och få verka som präster som kanske mot sitt samvete och sin övertygelse är beredda att i alla situationer samarbeta.
Det andra synsättet, den andra vägen, som jag stöder, är att det trots allt är viktigare att båda åsiktsgrupperna får verka som präster enligt sin övertygelse, vem som prästviger är i det perspektivet trots allt den mindre viktiga frågeställningen. Så får man välja vem eller vilka man vill gå och lyssna på.
Om jag har förstått intervjuerna med mina kolleger och vänner rätt, har ingen av dem förklarat sig villiga att tänka sig särvigningar. Man är nog villig att diskutera, men vad skall man diskutera om utgången är given?
Jag hoppas att också denna fråga, som är i linje med vad kyrkomötet beslöt i sin kläm, sakligt och grundligt skulle diskuteras.
Annars kommer konservativa kristna unga män, med väckelsebakgrund, att välja andra yrken och på sikt andra gemenskaper än Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Vi kommer dessutom att få se att prästerna i allt högre grad blir kvinnor, liksom läkarna och lärarna. Vi män har svårt att hävda oss, vi behöver specialkoefficienter för att klara oss, kanske skulle specialkvoter behövas (:-). I Hfors teologiska fakultet är 70% av de antagna år 2006 kvinnor.
Detta, parat med det faktum att sådana män som skulle vara motiverade att söka sig till teologiska fakulteten, men som inte gör det när de vet att de aldrig får prästvigning, kommer just att leda till en förskjutning på många olika sätt. Vill vi det?
Hoppas någon biskop och så många biskopskandidater som möjligt skulle se också detta perspektiv!
Att det också finns andra frågor att diskutera inför biskopsvalet är däremot något som vi väl alla är eniga om.
Jag talar inte för en snabblösning av hela ämbetsfrågan, för en sådan finns inte, utan om ”hur vi vill bädda” för framtiden.
Henrik
Namn: Henrik Perret