Den 12-13 september samlas biskopsmötet i St. Michel, bl.a. för att ta ställning till samarbete och arbetsledning, som beretts av en arbetsgrupp under ledning av biskopen i Esbo stift Mikko Heikka.

Arbetsgruppen har rätt så radikala lösningar. Man föreslår att man i kyrkan skall gå in för strängare disciplin när det gäller personer med traditionell ämbetssyn. Det gäller både präster och andra anställda i kyrkan. Man får ha en traidtionell ämbetssyn, en syn som är legitim, men man får inte leva enligt den, inte väja i någon arbetssituation, inte ens fast båda parter skulle kunna omfatta en annan lösning! Enligt förslaget skulle det också gälla undervisning o.dyl. Man skulle inte offentligt få undervisa om någon annan tolkning än den som kyrkan gick in för år 1986.

En av arbetsgruppens medlemmar, Keijo Rainerma, kunde inte förena sig i majorietens beslut. Hans ståndpunkt finns i princip i uppropet Konstruktiva lösningar, som utgår från att man inte skulle välja den hårda linjens väg, utan besinna sig. Uppropet, som nu har drygt 9600 (!) undertecknare, skall överlämnas den 8.9.2006, före biskopsmötets behandling av frågan.

Man kan för övrigt ännu underteckna uppropet (www.rakentaviaratkaisuja.fi).

Om biskopsmötet väljer en mjukare linje innebär det att samtalsgemenskapen kommer att bevaras, även om det inom kyrkan säkert kommer att finnas profileringar, typ väckelserörelsernas verksamhet, gemenskaper och koinonior osv.

Om biskopsmötet väljer en mera kategorisk linje, kräver att den som blir präst i allt skall tvingas samarbeta även mot sin övertygelse, kommer detta att få stora konsekvenser.

Det är märkligt, tycker jag, att i en tid när man i samhället uppmanar till smidighet och lösningar som inte provocerar, lösningar som tar hänsyn till folks övertygelse, så ser kyrkan ut att gå en motsatt väg!

Nu är det skäl att knäppa händerna. Det är skäl att verka för en lösning som alla kan leva med, tills större klarhet och enhet finns i frågan. Det innebär inte att frågan för alla är oklar. Det betyder givetvis inte att det är egalt vad Bibeln lär.

Som jag ser det står kyrkan inför en av sina största kriser nu, och besluten de närmaste veckorna kommer att ha konsekvenser för långa tider framåt.

Jag tycker att man borde gå in för en moderat linje – man leder inte andligt arbete genom diktat! Det är i detta läge bättre att bevara den yttre gemenskapen, även om detta leder till profilerade grupperingar inom kyrkan. Samtalskontakten bevaras, och nya tider kan komma. Det är som i ett äktenskap i kris: en skilsmässa är alltid något mycket definitivt; ofta kan det vara skäl att inte vidta dramatiska åtgärder förrän man vet att det inte finns alternativ.

Som jag tidigare skrivit så förefaller de av Heikkkas arbetsgrupp skisserade lösningarna sakna proportioner: endast i elva församlingar av kyrkans många hundra har större problem rapporterats! Ingen av dessa elva församlingar finns för övrigt i Borgå stift.

Henrik, en av dem som i dagens läge inte kunnat få bli präst

P.S. För några dagar sedan samtalade jag med två teologer, som undrar om vägen vidare. Ingendera har någon chans att bli präst i vår kyrka.