Henriks kommentarer

Turen kom nu till mig att bli föremål för en pratstund med en redaktör, som vänligt och sakligt diskuterade, frågade och lyssnade i drygt tre timmar.
Jag var naturligtvis beredd på en viss fråga, och den kom upp, men den var inte på något sätt dominant i sammanhanget.

När jag sedan fick texten hade vårt samtal resulterat i två artiklar, den ena handlade nästan uteslutande om kvinnoprästmotståndaren Henrik, om prästvigningar osv. Den andra var kortare och också mera allmän.

Till hennes försvar vill jag säga att det ju inte är jag som avgör vad en redaktör vill skriva, hon vet som yrkesman också vad som ”säljer”.

Denna kommentar är därför ingen anklagelse mot redaktören, hon gjorde säkert sitt yttersta för att förstå och kunna formulera sig kort och koncist.

Men litet besviken är jag ju över att bara en fråga förknippas med mig, men den frågan kommer väl att komma med mig i graven också…

Jag har inget intresse att orda om denna enda fråga, och faktiskt heller inget intresse att formulera mig så att jag skall framstå mera oförsonlig än jag i verkligheten vill vara. Jag har ingenting att dölja, vilket man försöker antyda gång på gång. (Stilla undrar jag också varför ingen annan fråga än kvinnoprästfrågan intresserar, varför vi inte ”pressas” på någon annan fråga ens av kyrkans egen tidning. Varför frågar inte någon om vad kandidaterna skulle göra om kyrkomötet går in för ett välsignelseformulär av homosexuella t.ex. för att ta en het fråga, som varit på tapeten??? Är Bibeln inte tillräckligt klar på den punkten?

Men: ännu litet om intervjun och om den fråga som redaktören ville ta upp, det som jag då, motvilligt, ännu vill beröra eftersom jag tycker att det i praktiken kan bli en ödesfråga för kyrkan. Utan att på något sätt vara den enda eller den viktigaste frågan.

Som jag ser det finns det två vägar, två alternativ:

(1) Den ena vägen är att biskopsmötet i september, ungefär samtidigt som biskopsvalet, går in för att godkänna ”samarbetsreglerna” i Heikka-gruppens anda, som innebär att alla ”dansar i takt”, oberoende av övertygelse. Ingen har rätt att vägra samarbeta, men man får i hjärtat tänka vad man vill. Inga särvigningar, inga speciallösningar ens om alla parter skulle vara överens, utan regler som skall följas. Punkt. Den som inte ställer upp på en sådan prästvigning, eller som inte kan lova att samarbeta i alla situationer, oberoende av sin övertygelse, väljer bort sig själv, har det sagts.

(2) Den andra vägen är att låta båda grupperna bli och vara präster enligt sin övertygelse. Oartigheter, svinaktigheter eller mobbning, från båda sidor, måste gemensamt fördömas, men samvetsfrihet skulle gälla. Denna syn skulle inkludera särvigningar, för dem som av samvetsskäl inte skulle kunna vara med om ”samvigningar”. Detta skulle dock inte vara ett krav på någon.

Hur skulle dessa vägar fungera i praktiken???

Vid en första titt på dem, kanske väg 1 låter förnuftig. Inga speciallösningar, utan enkla och klara regler, tydliga så att inga svårigheter överraskar senare. Är inte det bra??

När man närmare ser på dem, tycker jag att det inte är så. Den första skulle leda till att de som inte av samvetsskäl kan samarbeta vid altaret överhuvudtaget inte kan bli präster. Denna enda fråga skulle stänga dörrarna för alltid till att bli präster i vår kyrka.

Samtidigt har kyrkan präster som säger att Jesus inte är Guds Son, att frälsningen inte är nödvändig, att Gud inte hör bön osv. Att Jesu försoningsdöd inte var någon försoningsdöd; Jesus dog inte för oss, han dog ”med oss” (Kylliäinen).

Den andra vägen, verkar först kaotisk, skulle det fungera? Det skulle kunna innebära att prästvigningsdagen skulle innehålla element som inte är optimala (i synnerhet om biskopen skulle ha den traditionella ämbetssynen). Men det skulle innebära att alla skulle ha möjlighet att verka som präster, såväl kvinnor som män.

Inför biskopsvalet står alltså två synsätt i praktiken mot varandra: det ena synsättet vill att bara de skall bli prästvigda och få verka som präster som kanske mot sitt samvete och sin övertygelse är beredda att i alla situationer samarbeta.

Det andra synsättet, den andra vägen, som jag stöder, är att det trots allt är viktigare att båda åsiktsgrupperna får verka som präster enligt sin övertygelse, vem som prästviger är i det perspektivet trots allt den mindre viktiga frågeställningen. Så får man välja vem eller vilka man vill gå och lyssna på.

Om jag har förstått intervjuerna med mina kolleger och vänner rätt, har ingen av dem förklarat sig villiga att tänka sig särvigningar. Man är nog villig att diskutera, men vad skall man diskutera om utgången är given?

Jag hoppas att också denna fråga, som är i linje med vad kyrkomötet beslöt i sin kläm, sakligt och grundligt skulle diskuteras.

Annars kommer konservativa kristna unga män, med väckelsebakgrund, att välja andra yrken och på sikt andra gemenskaper än Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Vi kommer dessutom att få se att prästerna i allt högre grad blir kvinnor, liksom läkarna och lärarna. Vi män har svårt att hävda oss, vi behöver specialkoefficienter för att klara oss, kanske skulle specialkvoter behövas (:-). I Hfors teologiska fakultet är 70% av de antagna år 2006 kvinnor.

Detta, parat med det faktum att sådana män som skulle vara motiverade att söka sig till teologiska fakulteten, men som inte gör det när de vet att de aldrig får prästvigning, kommer just att leda till en förskjutning på många olika sätt. Vill vi det?

Hoppas någon biskop och så många biskopskandidater som möjligt skulle se också detta perspektiv!

Att det också finns andra frågor att diskutera inför biskopsvalet är däremot något som vi väl alla är eniga om.

Jag talar inte för en snabblösning av hela ämbetsfrågan, för en sådan finns inte, utan om ”hur vi vill bädda” för framtiden.

Henrik

Lennart Berntson, universitetslektor i historia vid Roskilde universitet har en kommentar i Svenska Dagbladet 4.8.2006 som väl kan läsas för att också höra andra nordiska röster än dem vi vanligtvis läser.

Den är inte politiskt opportun, bl.a därför gillar jag den och vill att Du skall läsa den. Många nöjer sig med att återupprepa det som tutas ut i olika sammanhang.

Bättre är det än Frankrikes utrikesminister, Philippe Douste-Blazy, som i en intervju säger:

In the region there is of course a country such as Iran – a great country, a great people and a great civilization which is respected and which plays a stabilizing role in the region.

De som har följt med vad som sker i Iran, och vad t.ex. Irans president säger, kan knappast säga att det är en civilisation, som är respekterad och som har en stabiliserande roll i området…

Bättre är nog Lennart Berntsons kommentar, som börjar såhär:

KOMMENTAR | Mellanöstern

Det pågående kriget i Libanon är inte ett krig mellan israeler och palestinier, heller inte mellan araber och judar. Det är ett krig som startats av den militanta islamismens krafter – Hizbollah, Hamas och Iran – och vars yttersta syfte är att utplåna staten Israel och fördriva dess judiska befolkning. Det är ett krig som har sin rot inte i Israels ockupation av Västbanken (och tidigare Gaza) utan i den religiöst, nationalistiskt och rasistiskt betingade extremism som fått allt starkare fäste i den arabiska världen och som uppfattar judendomen i synnerhet och den liberala västvärlden i allmänhet som sin dödsfiende.

Läs hela kommentaren: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_13373969.asp

Henrik

P.S. Utan att lova att detta är mitt sista inlägg om konflikten i Mellanöstern, och väl medveten om att de kommentarer jag hänvisat till i huvudsak utgör den ena sidans syn på konflikten, har jag velat skriva ner några tankar, eftersom så mycket annat, populistiskt, skrivs om konflikten. Så blir det förhoppningsvis litet mera ”ideologisk jämvikt”.
Men nu håller jag åtminstone en paus i dessa Mellanöstern-observationer. Många kyrkliga frågor väntar. Kolla de hemsidor jag i tidigare kommentarer hänvisat till! Det jag har skrivit må tjäna som exempel på att allt inte är som det först hävdas, t.ex. många uppgifter om Israels aktioner är överdrivna eller felaktiga. Men kanske måste vi återkomma, låt oss be om fred! Shalom! Salaam!

Jag har flera ggr haft anledning att hänvisa till den svenska debattören och tänkaren Pelle Poluha, vars hemsida alltid är läsvärd. Nu har Poluha sett som sin uppgift att litet rätta till även de svenska mediernas ensidiga bild av kriget i Mellanöstern.

Han påpekar bl.a att Reuters manipulerat en bild (!!) som visar massiv rök över Beirut, röken var sann, men den förvärrades och gav en helt annan – ja just det – bild av det faktiska läget.

Han har också hittat en intervju med premiärminister Ehud Olmert som får frågan varför Israel svarar så proportionerligt hårt mot Hizbollah:

I think that you are missing a major part. The war started not only by killing eight Israeli soldiers and abducting two but by shooting Katyusha and other rockets on the northern cities of Israel on that same morning. Indiscriminately.

Now we know that for years Hezbollah – assisted by Iran – built an infrastructure of a very significant volume in the south part of Lebanon to be used against Israeli people. The most obvious, simple, way to describe it to the average British person is: can you imagine seven million British citizens sitting for 22 days in Manchester, Liverpool, Birmingham in Newcastle, in Brighton and in other cities? Twenty two days in shelters because a terrorist organisation was shooting rockets and missiles on their heads? What would have been the British reaction to that?

Läs Pelles kommentarer, och finn hänvisningarna till originaltexterna! basun.poluha.se är adressen.

Uppenbart är att man vill framställa Israel som helt oresonlig, av angriparna har man gjort martyrer.

En israelisk officer har sagt: vi riskerar våra liv för att skydda civilbefolkningen. De riskerar civilbefolkningens liv för att skydda sig själva.

Kvar står det faktum att lidandet är lika hårt vem det än drabbar. Men mycket falskt vittnesbörd, från manipulerade bilder, till vinklade texter. Vi gör klokt att läsa med urskiljning.

Man kan inte försvara det som är fel. Men man kan – och måste – försöka framställa också den hemska verkligheten sådan den är, så långt det är möjligt.

Henrik

Den senaste veckan har olika media (olika tidningar, kyrkans mediafolk m.fl. m.fl) ställt frågor om vad som krävs av en bra biskop.

Sedan skall man helst också, efter att ha svarat på hur en bra biskop är, säga om man tycker att man har någon eller några av dessa kvalifikationer.

Det är tidens melodi att svara på vad man är ”bra på”, varför just rösta på mig.

Jag måste erkänna att det finns något i detta som jag inte tycker om. För det första tycker jag att det inte är kandidaterna som skall svara på en hurudan biskop vi nu behöver, utan väljarna, och kyrkfolket. Naturligtvis förstår jag att kandidaten avslöjar sig genom att precisera sig och sina ideal, då vet väljarna åtminstone vad han eller hon försöker vara och bli.

Man har också en känsla av att man borde vara allt. Också vissa vänner och sympatisörer kan ha oförenliga förväntningar på en.

Jag tycker att en biskop skall ha god kontakt med Gud. Han måste vara en bedjande människa. han måste själv praktisera det han vill predika, känna det ”inifrån”. Han måste också vara rotad i kristen teologi – detta behövs nu mer än någonsin.

Men han måste också ha en levande kontakt med människor. Inte bara med någon rytmgrupp, utan med olika slag av människor, också sådana som inte delar hans åsikter.

Det dubbla kärleksbudet alltså.

Några rader ur en dikt av Nils Bolander har ringt i mina öron:

Bekännande hedningar saluterade honom, och de fromma kallade honom för sin.

Sådan vill jag inte vara.

Dikten har rubriken Alla till lags och fortsätter såhär:

Men i bleket mot kvällningen förbannade han sin seger.

John Vikström uttalade i samband med sin 50-års dag några tänkvärda ord. Han sade att hans problem var hur han skulle kunna finnas till för alla utan att samtidigt vara en nolla.

Träffande ord. Om man förstår dem rätt.

Men också viktiga ord. För en nolla blir man om man försöker vara alla till lags!

Det handlar nog i Guds rike mera om det vitsord som Gud ger, än det som andra ger, för att inte säga det vitsord man ger sig själv. 2 Kor. 10:12, 18!!

Henrik

P.S. Läs gärna hela dikten i Nya valda dikter av NIls Bolander

Canadian General: UN Observer Post Used By Hizballah
Retired Canadian Major General Lewis Mackenzie was interviewed on CBC radio, and had some very interesting news about the UN observer post hit by Israeli shells; the Canadian peacekeeper killed there had previously emailed Mackenzie telling him that Hizballah was using their post as cover. (Hat tip: Isadore.)

Se http://littlegreenfootballs.com/weblog/?entry=21786_Canadian_General-_UN_Observer_Post_Used_By_Hizballah&only

Det är vanligt att olika grupper använder FN-posteringar som skydd, de som inte är medlemmar kan inte straffas. När eld besvaras från den plats den kommer kan det sluta så oändligt tragiskt som nu i Libanon, både för FN-observatörernas del och för civilbefolkningens del.

Henrik

I dagens Hbl presenteras teologen och Jesusseminariemedlemmen Jarmo Tarkki . Han menar att kristendomen måste förändras för att överleva. Rösten känner vi nog igen. Styrelsemedlemmen i Westar Institute, John Shelby Spong, har ju tidigare både i intervjuer och böcker framfört liknande tankar.

Det märkliga är att en så klok man som Jarmo Tarkki inte ser skillnaden mellan religiös otro och vetenskaplig forskning. Det är ju inte ett dugg mera vetenskapligt att säga ”skulle då Gud ha sagt?” än ”så säger Herren”. Snarare tvärtom.

Jag kan visserligen instämma i intervjuns slutord, detta om att medeltida katedraler säger mera om Gud än vår tids pratiga sammanhang.

Tarkkis recept skulle leda till katastrof, och har redan gjort det. ”…till intet annat duger det än att kastas ut och trampas ned av människorna.” Det kan vi bevittna på många håll.

Det är bara människans möte med den levande Guden, som kan förändra allt.

Henrik

Ingen har kunnat undgå att notera att det pågår ett krig mellan Israel och Hizbollah, som inbegriper Libanon. En annan konflikt, som delvis kommit i skuggan av Libanonkrisen, är Gazaområdets kamp.

Det hela framställdes som en oskyldig och helt oproportionerlig början från Israels sida, förorsakade av kidnappningarna av två plus en soldat, samt några dödade israeliska soldater. Den som läser också internationella media vet dock att bakom detta finns mycket mera.

Michelle Malkin, kolumnist i ett par hundra tidningar i USA, ofta citerad även i andra tidningar, har förmedlat en bild av en FN-utpost i Libanon där FN-fanan och Hizbollahs flagga hänger nästan sida vid sida (http://michellemalkin.com/archives/005614.htm).

Kofi Annan sade i ett uttalande att Israel medvetet angripit FN-basen med de obeväpnade tjänstemännen. Till detta finns det mycket att invända. Såväl Kanadas premiärminister (Kanada miste som känt också en FN-tjänsteman i attacken) som andra politiker (t.ex. i Australien) säger att det säkert handlar om ”ett tragiskt misstag”. Detta hävdar ju Israel.

Michelle Malkins bild ger kanske en förklaring som våra medier inte skriver något om. Det finns bevisligen uppgifter om att Hizbollah beskjutit såväl FN:s personal som framför allt Israel från FN-utposter. Detta är den tragiska, oftast förtigda verkligheten. Se vad Andrew Bolt skriver i Australiens största dagstidning Herald Sun (http://blogs.news.com.au/heraldsun/andrewbolt/index.php/heraldsun/comments/why_the_un_post_was_bombed/).

Man kan också förundra sig över att FN låter utposter vara bemannade av några tjänstemän (utan vapen!) mitt i en krigszon. Detta påpekade bl.a den kanadensiska premiärministern.

Men mitt i allt detta finns den mänskliga tragedin, civila offer på alla sidor. En libanesisk mors sorg över sitt döda barn är lika verklig som en israelisk eller finländsk mors sorg.

Till problemet hör ju att Hizbollah och Hamas har sina baser mitt ibland civilbefolkningen, just för att kunna använda detta i propagandan. Skolor, barnsjukhus, bostadsområden, allt hör med. Samt det faktum att dagens terrorister ju inte går i uniform, utan är civilklädda för att smälta in.

Men till problemet hör också primärt att civilbefolkningen inte har någon chans att göra sig oberoende av Hizbollah, eller Hamas. De är offer i många betydelser.

Man hoppas att detta omänskliga lidande snart skulle stoppas, om så krävs genom internationell närvaro. Detta har ju också Israel förespråkat.

Man hoppas att också Finland i egenskap av ordförandeland skall kunna bidra till fred och rättvisa. Det behövs sannerligen!

Henrik