1. Namn: Henrik Perret,
2. Ålder: 60 år
3. Generalsekreterare för Teologiska institutet i Finland sedan 1.1.2006, tjänstledig från tjänsten som kyrkoherde i Markus församling i Helsingfors. Tidigare jobb: Ex. o. adjunkt i Matteus församling 1972–1975, student- och skolungdomspräst vid Finlands ev.luth. Student- och Skolungdomsmission (FSSM) 1975–1980, kyrkoherde i Markus församling sedan 1980 med ett avbrott 1994–1996 då jag var verksamhetsledare för läkarhelikoptern Medi-Heli.
4. Familj: gift med Anki (Ann-Kristin), fyra vuxna söner, fyra barnbarn

Nämn 3 egenskaper som en bra biskop behöver:

Biskopen skall vara en andlig ledare och inspiratör.

Kommentar: En andlig ledare skall känna Bibeln och teologin, och han skall också själv leva i tro på det han vill förmedla till andra. Andligt ledarskap är att vara herde, inte herre. Det omfattar vilja att dela det andliga ledarskapet, utan att fly sitt ansvar. Det innebär också att tillsammans med andra (lika och olika tänkande) söka vägar vidare, att inte tro sig ha allt själv. En andlig ledare är inte någon kyrkofurste, utan en tjänare. Inspirationen föds ofta av att själv få vara med, få förtroende, få ansvar, få påverka och medverka. En andlig ledare är med i ett nätverk, är inte någon solist, utan fungerar tillsammans med andra.
Naturligtvis inkluderar detta administrativ förmåga och mångsidigt kunnande, men jag väljer att prioritera det andliga ledarskapet; i ledarskap ingår också beredskapen att engagera andra i arbetet och ansvaret. I det ingår också beredskapen att ge livsrum åt andra, biskopen skall inte “fylla hela scenen”.
Självtillräckligheten hos andliga ledare är det värsta hotet mot andligt liv. Självtillräckligheten kan rikta sig både mot Gud och människor, och är faktiskt i båda fallen katastrofal!

Biskopen skall vilja och kunna samtala.

Kommentar: Kyrkan har länge haft en “talarstol” i tiden, och har det även ibland ännu, men tiderna förändras och det blir allt viktigare att kyrkan kan samtala, och delta i samtalet på samma villkor som andra. Detta gäller särskilt prästerna och biskopen, som behöver kunna utnyttja detta nya “format” mycket mera – gäller både i muntlig och skriftlig form. Ex cathedra-stilen (“så här är det”) fungerar inte länge, den lugna och sakliga argumentationen är långt viktigare. Men samtalet måste också ha ett innehåll: det skall vara genuint kristet, det är inte bara psykologi, kommunikation eller terapi, även om allt detta kan ingå. Vår uppgift är inte att vinna debatter, utan att vinna människor.

Biskopen skall vara en lyssnare och medmänniska.

Kommentar: Det är svårt att arbeta som biskop om man inte tycker om människor. En biskop skall vara lyhörd för vad människor i stiftet säger (både i ord och “ordlöst” genom det de ger uttryck för). Han skall våga möta också det svåra och får inte vara populist eller vindflöjel. Till detta hör vilja och bönen att kunna styrka dem som håller på att ge upp. Ofta kan det vara egna misslyckanden som blir det tyngsta, genom självanklagelser och besvikelser. Det kristna budskapet är till sitt väsen upprättande, skapar vilja och lust att resa sig och gå vidare. Och medmänskligheten är ofta det argument som väger tyngst. Ett nätverk av kontakter till olika människor är oerhört viktigt. Beredskap att möta människan sådan hon är, är något som också för biskopen är ett måste.

Nämn 3 saker som Borgå stift nu skulle behöva:

Tradition och förnyelse.

Kommentar: Vi skulle behöva mera av äkta kristen, apostolisk tradition. Inklusive den entusiasm som fanns i urkyrkan! Risken finns att kyrkans verksamhet urvattnas, att tron blir bara en verksamhet eller en aktivitet i stället för en tro som är och som bär. Vi behöver detta: kristendomens återkomst. Men samtidigt behövs förnyelse. Förnyelse, ett andligt uppvaknande, att tron blir fräsch och personlig. Någon har sagt att den kristna församlingens liv ofta kan lamslås av två satser: “så har vi alltid gjort”, och “det har vi redan försökt göra.” Tradition och förnyelse hör ihop. Förnyelsen skall växa ur kyrkans egen tradition, det är just förnyelse, inte förändring i sig som behövs.

En gemensam vision

Med vision avses inte en överandlig syn, eller ett detaljerat program som är förutbestämt och som skall förverkligas oberoende av tid och rum och människor. Med en vision avser jag en djup gemensam målsättning, som är klar men inte låst. Den skall ge rum åt olika stilar och uppfattningar, men inom rimliga gränser. Den skall vara en samlingsrörelse som också för oss närmare varann. Det skall innebära samarbete.

Delat ledarskap och unga ledare

Kommentar: Kyrkan är en kropp med många lemmar, den är som en orkester med många instrument. Om prästen och de anställda blir ensamma tröttnar de. Det är också mycket roligare att vara med och bära ansvar. Stiftet behöver många ledare, unga ledare och särskilt också lekmän. Biskopen och prästerna skall verka för att detta sker. Tillsammans kan vi – detta gäller i all synnerhet den kristna kyrkan!
Ledarskapet innebär långt mera än rätten att få ta över det tidigare generationer har sysslat med. Det måste innebära rätten att forma kyrkans liv och verksamhet, att utvärdera, att behålla och förändra. Men det innebär också vilja och ansvar att lyssna till det som tidigare generationer har fått se. Tillsammans – över generationsgränserna!

Nämn 3 saker som finska kyrkan nu skulle behöva:

Våga vara kyrka!

Kommentar: Vår kyrka behöver tro på sin egen “vara”, på evangeliet om Kristus! Kyrkan förlorar tiotalstusen medlemmar varje år (!!), människor som inte ser någon orsak att vara kvar i kyrkan. Jag tror inte att det beror på att kyrkan är för mycket kristen, utan att man möter för litet kristendom inom kyrkan. De stora kyrkorna, den romersk-katolska och den ortodoxa får nya medlemmar också därför att man där håller den kristna tron i ära, man böjer sig inte för alla världens vindar. Man säljer inte sin trosgrund.
Kyrkan skall hålla sig till sitt av Kristus givna uppdrag och akta sig för att leka förmyndare för människor genom att blanda sig i sådant som inte är kyrkans uppgift. Kyrkan skall ge röst åt de svaga och förtryckta, kyrkan kan och skall reagera när människovärdet är utsatt och hotat vid livets början eller dess slut, eller under människans livsdag, men kyrkan skall inte ge råd och anvisningar i alla världens sammanhang. Däremot skall kristna människor, var och en inom sitt yrke eller sitt ansvarsområde vara kyrkans röst i samhället, i tiden.

Mycket större enkelhet!

Kommentar: Kyrkan har inte en chans att överleva med denna tunga och byråkratiska organisation. Kyrkan skall ha lätt fältutrustning, radikalt mycket mindre byråkrati. Kyrkans gudstjänster och samlingar måste också vara tillräckligt enkla. Kyrkan har en rik tradition att förvalta, något som inte får lämpas överbord. Men kyrkan behöver också enkla samlingar, med möjlighet att bryta bröd tillsammans, att ge och att få.

En omsorgsgemenskap

Kommentar: Den kristna gemenskapens innersta ton är kärlek. Det var i urkyrkan ett av de avgörande argumenten för den kristna tron: se hur de kristna älskar varandra! Dagens kyrka är insnörd i debatter, diskussioner och gräl. Detta är kontraproduktivt, dvs. det skrämmer bort människor från kyrkan. Den kristna gemenskapen skall präglas av respekt och omsorg, hur människan mår, hur hon har det, också i vardagen. Det skall finnas en relation mellan gemenskap och diakoni, praktisk omsorg i vardagen. Kärleken finner alltid nya vägar och svar, svar på problem som möter just nu.

Henrik