En gång till?
Flera personer har ställt frågor till mig angående min ståndpunkt i ämbetsfrågan, och därför skall jag vid tillälle – dock inte ännu – på lämpligt sätt och i lämpligt forum försöka skriva litet mera om detta.
Kvinnoprästfrågan är inte mitt livs fråga. Det är i huvudsak andra som har aktualiserat den, inte jag. Jag har svarat på frågor och påståenden.
Jag har ställt en fråga till den avgående och den till tillträdande biskopen angående ämbetsfrågan, hur de resonerar. Jag har skrivit att avsikten inte är att behöva omvända någon, inte heller att skriva en fullständig redogörelse, utan hjälpa mig och andra att förstå. Jag har fått löfte av Gustav att han skall besvara min önskan, men han har fullt upp just nu, så svaret kan dröja. Med honom skall jag sedan diskutera om han vill skriva bara till mig, eller om vi skall publicera vår diskussion. Jag har lovat skriva mitt bidrag efter det att han levererar sitt. Erik har inte i detta skede kommenterat, så jag vet inte hur det blir.
Kanske är det samma fråga som har drivit dem som ställt frågan och uppmaningen till mig. Jag håller på med två andra böcker, som nu blev avbrutna av biskopsvalet, får se hur och vad jag nu överhuvudtaget kommer att göra.
Någon kanske säger: skall man nu ännu, 20 år efter beslutet, hålla på och tjata om en fråga som redan är avgjord? Min spontana önskan skulle vara att jag talar om allt utom den frågan, så ”fed up” är jag på att alltid bara få yttra mig om det. Men eftersom folk har ställt en ärlig fråga, så vill jag naturligtvis redogöra för mina synpunkter, ”tänka högt med andra”.
En sådan fråga i vår kyrka är ingen privat fråga, den har allmänt intresse och gäller förståelsen av Guds Ord.
Jag skriver inte för att i första hand övertyga andra, utan för att folk skall förstå, dvs med precis samma önskan som jag själv har i förhållande till Gustav B. Hur tänker du, hur motiverar du, och sedan ett besvarande av de anklagelser som jag fick att jag ”plockar lösryckta bibelord” ur sitt sammanhang. Hur då? Vilka? Vilka utelämnar jag?
Det jag hoppas på som ”biprodukt” är att folk skall förstå skillnaden mellan att teologiskt finna beslutet ogrundat, och å andra sidan motsätta sig, bekämpa eller rentav förakta kvinnor. Det senare gäller inte mig överhuvudtaget, varken kvinnor i allmänhet, eller kvinnliga präster. Att många är beredda att avfärda mig som en ”kvinnohatare”, med sharian jämförbar ideolog osv tycker jag är beklämmande. Sakligheten har inget rum i ett sådant tänkande. Och ingen av dessa mina offentliga kritiker har heller frågat efter några skäl för någonting.
Jag hoppas vidare att teologin litet mera skall komma till heders igen i vår kyrka, jag menar inte teologerna, utan teologin. Man läser så vulgära påståenden, närmast just av teologer, att man undrar hur fri man får vara. Ett av de mest missbrukade och felciterade orden är ”Luthers beredskap att gå till nattvarden” t.o.m. om djävulen skulle dela ut den (Lennart Koskinen på Lärkkulla enligt kyrkpressens referat). Men Koskinen är nog inte den enda som sagt eller tänkt så.
Situationen var ju en helt annan. Luther skriver om sakramentens verkan (efficia), och säger att den inte är beroende av ämbetsinnehavarens person. Man han säger naturligtvis inte att det är egalt vem som kallas till ämbetet, att t.ex. djävulen skulle kunna bli ordinerad till präst i kyrkan om han lovar att följa handboken… Av kontexten (jag återkommer mera sedan) framgår att det handlar om att kristna blir lurade av honom som kan skapa sig till ljusets ängel, och att om det efteråt kommer fram att de blivit lurade, då behöver man inte misströsta angående sakramentens verkan.
Bara ett exempel på att mycket borde redas upp i allt tyckande och menande. Detta lämnar naturligtvis också dörren öppen för dem som vill korrigera mig – inte är det ju min åsikt som är norm, eller min förståelse, utan det som visar sig ha förankring i Guds eget Ord.
För det tredje hoppas jag att också mina kvinnliga kolleger skall förstå att min tveksamhet inte primärt gäller dem. De har tagit emot ett erbjudande från kyrkans sida, de har en vilja att gå in och tjäna Kristus och det är ju ganska naturligt att de tar fasta på en möjlighet som finns.
Min diskussion riktar sig inte mot kvinnliga präster, och jag betonar att jag inte vill anfäkta eller angripa dem. Min diskussionspartner är egentligen kyrkan, biskoparna och kyrkomötet, som fattade detta beslut, och frågan är om man då när det begav sig (1986) handlade teologiskt övervägt. Inför kyrkomötets vårsession år1984, när frågan ännu en gång kom upp, skrev biskopsmötet att frågan nu måste avgöras en gång för alla. Men frågan avgjordes inte, och två år sedan kom den upp i kyrkomötet fjärde (!) gången, kyrkomötet hade 1984 fattat ”fel” svar, men 1986 blev det äntligen ”rätt”. Kan man ha förtroende för ett sådant tänkande?
Slutligen hoppas jag att kanske en öppen diskussion, där man också är beredd att från båda sidor blotta sina ”svaga punkter”, sina frågetecken, att utlämna sig till bedömning, skall bidra till en ökad förståelse, också där man inte finner en snabb lösning på ett svårt problem.
Medan vi väntar på olika bidrag, skall vi försöka hålla oss till Guds Ord, förkunna det och troget ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades till de heliga”. Jag hoppas verkligen att biskoparna och domkapitlen samt även kyrkoherdarna visar stor återhållsamhet och stor försiktighet när det gäller biskopsmötets redogörelse.
Henrik
Namn: Henrik Perret