Idag fick jag höra att orsaken till olika uppfattningar om kvinnliga präster inte gäller ämbetssynen, utan kvinnosynen. Detta skall biskop Björkstrand enligt uppgift ha sagt idag.

Jag skulle vara mycket intresserad av att veta hur vår kvinnosyn skiljer sig från hans/andra förespråkares. Jag hoppas biskopen svarar på den frågan.

Mitt intryck är nog att det inte gäller kvinnosyn, utan bibelsyn och sannolikt trots allt också ämbetsteologin. Jag har på känn att det – åtminstone i många fall – handlar om en syn där ämbetet inte är konstituerande och givet, instiftat, och till vilket kyrkan skall söka, kalla och insätta lämpliga personer (av vilka bara en ”lämplighet” är att det gäller män), utan i stället är funktionalistiskt, det är en funktion som fylls av lämpligheter, av vilka utbildningen har en central plats.

En annan sak, som säkert förenar oss i olikheterna i synsätt, är att prästämbetet blivit en solists uppgift. Vi har helt tappat bort NT:s rikedom på tjänster och uppgifter (och nu talar jag alltså om nådegåvor, om tjänster enligt 1 Kor. 12 och 14, Rom 12, 1 Petr. 4, Ef. 4 m.fl.).

Framtidens melodi, förlåt mig nu, men ännu en gång: delat ledarskap, ungt ledarskap, lekmän med centrala uppgifter, ansvar och möjligheter. Prästen är herde, han är församlingens tjänare. Och församlingen består av människor.

Jag tror också att framtidens melodi kommer att vara ”tältmakarpräster”, församlingar och gudstjänstgemenskaper där pastorn inte kanske kan vara anställd, åtminstone på heltid, utan som Paulus, livnära sig på ”tältmakeriet”.
Men god teologi behövs alltid.

Henrik