Splittring och sönderfall
Den som följer med den kyrkliga diskussionen märker hur brokig kyrkan är idag. I någon mening kan man kanske se något berättigat i en mångfald, men knappast i den oenighet i trosförståelsen och i de starkt divergerande uppfattningarna om kyrkans prioriteringar som nu framförs.
Vi upplever – för att anknyta till en utmärkt småskrift av förre domprosten i Göteborg Per-Olof Sjögren – kyrkans politisering (så heter småskriften, en oration till prästmötet i Gborgs stift). Denna politisering omfattar både en ideologisk politisering och en administrativ politisering.
Det är fel frågor som sysselsätter kyrkan idag.
Flyktinghjälp, asyl i kyrkan, en långtgående beredskap att omskriva kyrkans syn på man och kvinna (tänker på äktenskapet och samlivet), på missionsteologin, på förhållandet till andra religioner osv. De verkliga bråkstakarna är de som söker kyrkans rötter i Bibel och bekännelse. En av huvudtrenderna är att göra hela det kristna budskapet inomvärldsligt, att frälsningsfrågan kommer i bakgrunden, trots att det naturligtvis, som det heter, är det allra viktigaste.
Den administrativa politiseringen (talar för övrigt inte om partipolitik) gäller det faktum att de sociologiska och psykologiska faktorerna styr så mycket av kyrkans liv, att det är kyrkans ordning, inte dess lära, som sysselsätter kyrkan idag.
Kyrkan är inte upptagen att vägleda dem som lär i strid med kyrkans lära, utan med dem som trotsar dess ordning.
Men det är – vemodigt nog – inte bara den kyrkliga strukturen som är splittrad och brokig. Också inom väckelserörelserna är en process på gång. Det ser ibland ut som en nystrukturering skulle vara på gång. Inom SLEY talas det om en förening för sådana som inte är nöjda med årsmötets beslut att inte anlita kvinnliga präster. En ny förening behövs, skriver Kotimaa. Och mot iveringen är att man skall kunna understöda missionsarbete, t.ex. genom FMS! Det låter märkligt, minst sagt, för SLEY är ju en missionsorganisation. Och frågan är om det i förlängningen inte bara handlar om en främligsskänsla inför SLEY:s nuvarande ledning, utan en annan teologisk förståelse av missionen, något i stil med vad Sääski och Lehtiö skriver om i sin nyligen utgivna bok.
Inom Folkmissionen blåser friska vindar. Nya personer har engagerats i verksamheten, också en del personer med rötterna i SLEY och på annat håll. En ny gemenskap håller på ngt sätt att bryta fram, gamla gränser gäller inte helt. Detta är bara en iakttagelse, inte kritik, det är tvärtom ngt jag välkomnar. Men samtidigt kan det anstränga relationerna till andra rörelser.
Det finns också inom samma väckelsetradition (Urho Muroma) nog en envis oenighet, en oenighet som tidigare bl.a resulterade i bildandet av Såningsmannen. Jag har ofta frågat mig hur mycket teologiska frågor har spelat in, och hur mycket det handlar om personkemi.
Idag pågår en diskussion mellan konservativa kristna med nypietistisk bakgrund, respektive nyortodox bakgrund. Enligt min mening kunde man oftare säga ”både och” än ”antingen eller”. Teologer som vill andligt liv, som tror på Bibelns Ord, har svårt att riktigt finna varann. Man skall inte negligera frågeställningarna. Men många unga teologer tröttnar på det ”käbbel” som pågår, låt vara att det tidvis handlar om viktiga frågeställningar.
Det är synd om väckelserörelsernas samförstånd skadas genom inbördes gräl. Enligt min bedömning har det alltid varit den finländska kristenhetens ödesfråga.
En faktor i diskussionen är också den lilla, men växande och mycket aktiva Lutherstiftelsen, som genom ordination av präster kommit att bli ngt av en kyrka inom kyrkan. Kyrkans biskopar signalerar tydligt ett ”där är dörren, är den inte…”, men inga tecken på någon massutskrivning syns där.
En del personer inom de traditionella väckelserörelserna ser inte med blida ögon på Lutherstiftelsen. Men konstaterar att man mister en del fok till dem, både unga goda teologer, och – naturligtvis – understödare.
Men det är inte bara Lutherstiftelsen som planerar för framtiden. Olika gudstjäntsgemenskaper och grupper växer upp som svampar ur jorden. Och uppenbart är att en stor skara teologer som inte får ordination utan att avsäga sig sin övertygelse (för det handlar det ju om för många) är en situation som är outhärdlig. Jag vet att en hel del är på gång, som kommer att synas ”när tiden är inne”.
I en mening behöver inte en mångfald av detta slag ses som en tragedi. En tragedi blir den när kristna människor börjar bekämpa varann.
Man kan fråga sig var vi kunde vara när det gäller teologutbildning, ledarskapsträning mm om inte små frågor skulle bli för stora.
Jag tror faktiskt att en av de mest bidragande orsakerna till att framtiden blir ett slags mosaik av separata lösningar är biskoparnas nya policy visavi ”oliktänkande präster”. På sina håll är det faktiskt nästan fråga om förföljelse. Ingen får mig att tro att man inte kunde ordna frågor så att inte en framkomlig väg också med oenighet i ämbetsfrågan skulle finnas. Denna nya hårda politik har gett upphov till, och kommer att ge upphov till nya grupper och sammanhang. Tyvärr har detta medfört ansträngda relationer också inom och mellan väckelserörelserna och i viss mån inom missionsorganisationerna, man bryts mellan trohet mot ”arvet” och försöken att bevara lojaliteten mot kyrkan – om inte för annat så på grund av rädsla för de ekonomiska följderna. Mera sådant är att vänta.
Så splittring och sönderfall gäller nu. Tyvärr.
Men kanske pågår också ett nybygge, en verksamhet som mitt i allt detta tar form. Det handlar om en förnyelse som börjar med den kristna trons grund, evangeliet om Kristus, att den ogudaktige rättfärdigförklaras genom trom på Jesus Kristus. Det handlar om en genomgripande Andens förnyelse. Kanske borde man tala om förnyelser
Det är att hoppas att förnyelse skall drabba vida kretsar inom vår kyrka, så att en ny kärlek och respekt kristna emellan kunde födas, en ny vilja till att låta sig ledas och styras av Guds Ord, en ny eld att nå människor med evangeliet och många nya omsorgsvägar till medmänniskor.
Vem skall skapa reda i denna oreda? Vem skall kunna ena och förnya? Vem skall visa oss vad vi skall göra med gammalt bråte, och med sådana grundpelare som vi måste bevara?
Svaret vet vi nog. Det är bara En som kan.
Till Honom står vårt hopp.
Hoppas jag också får bli ”träffad” av denna förnyelse. Och många, många andra med!
Henrik
P.S. Något reviderad 18.8.2007
Namn: Henrik Perret