Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har fått sin särställning bl.a genom F.L. Schaumans kyrkolag. Han strävade efter att ge kyrkan autonomi i förhållande till staten. Han hade – om jag minns rätt – för avsikt att kyrkolagen också skulle godkännas och fastställas av kyrkan.

Kyrkolagen var inte bara en kyrklig lag, som gällde kyrkan. Den var en kyrkans lag, den kunde till sitt innehåll bara formas av kyrkan själv. Riksdagen kunde bara godkänna eller förkasta den, och förr gällde att det bara var de riksdagsledamöter som var kyrkans medlemmar som fick delta i behandlingen av kyrkolagen.

Efter den nya uppdelningen i kyrkolag, kyrkoordning och valordning för kyrkan är det fortfarande kyrkan som besluter om kyrkolagens innehåll, men det är riksdagen som godkänner eller förkastar den. Alla riksdagsledamöter deltar i behandlingen. Kyrkan besluter själv om kyrkoordningen och valordningen för kyrkan.

Detta inebär ju bl.a att vår kyrka inte har varit någon statskyrka, utan en folkkyrka. Länge har ju kyrkan och folket i praktiken handlat om samma personer – under min studietid på 1960-talet och början av 1970-talet var drygt 9 av 10 personer medlemmar av kyrkan.

Den senaste tidens händelser har dock inneburit att man måste börja fråga sig om kyrkan har tagit nya steg i riktning mot en statskyrka igen.

Kyrkans jurister (läs:många av kyrkans jurister) och dessvärre också teologer vill att kyrkans ämbete (virka) skall utformas som tjänstemannarätt, dvs att kyrkan i hög grad ses som en analog insitution till samhället. Samma regler och principer skall gälla i samhälle och kyrka, hävdas det. Kyrkan kan inte ha egna regler och principer, utan man bör följa det som gäller i allmän lag.

Man glömmer då bort att kyrkan samtidigt är ett trossamfund. Kyrkan har sina egna rötter, sin egen trosgrund, och kan i motsats till samhället inte vara pluralistisk i frågor som gäller trosfrågor.

Kyrkans ledning har å ena sidan hela tiden har understrukit kyrkans suveränitet i förhållande till staten även om man också har betonat kyrkans lojalitet mot det samhälle i vilket kyrkan lever.

Men nu har flera biskopar (bl.a ärkebiskopen och biskop Heikka) konstaterat att kyrkan inte har kunnat lösa de konflikter som uppkommit på grund av ämbetsbeslutet från år 1986 och att man därför hoppas att frågan skall kunna avgöras i världsliga domstolar så att man kan få ett slut på diskussionerna och tvisterna.

Vad är detta?

Kyrkan avstår från sin rätt att själv besluta om sina inre angelägenheter och överför beslutsrätten till samhället.

Såvitt jag förstår innebär detta att kyrkan igen tar steg i riktning mot statskyrka.

Så har man hamnat i en situation där kyrkans medlemmars rätt är på kollisionskurs, någons rätt bevakas, mot andra väcks åtal, trots att också dessa senare vill verka i enlighet med kyrkans bekännelse och trosgrund.

Egentligen har frågeställningen blivit uppochnervänd. Det är nu den enskilda medlemmen som är åtalad och institutionen som skall få skydd. Grundlagen talar däremot om allas samvetsfrihet.

Detta är en verkligt stor tragedi.

Om ämbetsbeslutet är teologiskt möjligt, och om den traditionella synen är teologiskt möjlig, så bör kyrkan lösa denna fråga internt. Ingen s.k. motståndare har mig veterligen krävt att en kvinnlig präst skall avsättas. De har motsatt sig beslutet av teologiska skäl, inte genom att motsätta sig enskilda tjänsteinnehavares beteende.

Vilken är teologin bakom detta att kyrkans ordning står över kyrkans bekännelse?

För om någonting inte strider mot kyrkans bekännelse, bör det inte leda till sanktioner, när avsteg från bekännelsen inte ens medför det.

Och vilken är teologin bakom detta att tvinga människor att handla mot sitt samvete? Det förefaller ju som om kyrkan inte skulle värna om samvetsfriheten, vilket däremot staten gör (jfr t.ex. lagen om vapenfri tjänst o.dyl. där samvetsskäl kan åberopas). Man skulle ju tycka att just kyrkan skulle vara mån om att värna om samvetsfriheten, inte minst om den är teologiskt relaterad och motiverad.

Nu erkänns den traditionella positionen, den är ingen irrlära, men rätt att följa sitt samvete inom kyrkan ges inte.

När kyrkan nu ropar på statens hjälp, är slutsatsen enligt min mening ganska klar. Är den inte?

Henrik