En prästbroder sade häromkvällen i en diskussion att han ibland undrat om vi är för lutherska. Kan Luther verkligen ha sett allt, frågade han utmanande, kanske medvetet litet tillspetsat.

Låt mig erkänna att jag är en glad lutheran. Huvudpoängen i min lutherska teologi är det kristocentriska, betoningen av Guds gärning, nåden, tron, Kristus.

Jag är också mån om att betona att dopet inte får göras till en lydnadshandling, en gärning som blir min i stället för Guds, det frälsande bad till ny födelse som NT talar om.

Hela grundtonen är just Guds gärning, Hans rättfärdighet, versus människans religiösa, frommare eller mindre fromma, aktiviteter.

Samtidigt förskräcks jag ibland över den bristande ödmjukheten i många sådana sammanhand där lutheraner utgör majoritet. Hur mycket har vi inte att lära oss av den evangelikala kristenheten? Vi har mycket gemensamt med våra frikyrkor och den enheten skulle betonas mycket mera än vad som sker idag.

Jag menar att jag gång på gång också förbluffas över den katolska kyrkans starka teologi. Allt kan jag inte svälja, men det finns något mycket starkt och äkta apostolisk tradition i den romerska kyrkans teologi.

Luther sade ju själv att man inte skall kalla sig lutheraner, utan kristna. Luther har inte samlat till sig, till sin person, utan till Kristus.

Men frågan skall få leva. Den kan vara viktigare än man tror i finländskt eller nordiskt perspektiv.

Henrik