I dagens Helsingin sanomat framför biskop Heikka igen sina tankar som han skrivit om på sin blogg, dvs att väjningsrätten mm nu har förpassats till historien. Han anser att HFD:s beslut innebär att man tagit upp hela problematiken och en gång för alla strävat att lösa frågor som sammanhänger med den.

Frågan är om det är så.

Det som jag tycker att man kan säga är att HFD beslöt att inte ändra Åbo förvaltningsdomstols (och Åbo domkapitels) beslut, och att HFD:s ställningstagande gäller detta enskilda fall i Kumo (Kokemäki) församling.

Sannolikt skulle liknande beslut kunna fattas på andra håll.

Det förefaller som om HFD har velat respektera det man uppfattar som kyrkans syn, ganska oproblematiskt. Jag säger öppet att jag inte är jurist och tänker inte disputera med den juridiska expertisen. Men detta handlar om, eller rättare sagt borde handla om teologi, och av det förstår jag mera, om än icke allt.

Om beslutet bygger på en redogörelse, som inte resulterade i de lagförändringar man önskade, hur kan då annat än grundlagens stadganden om religionsfrihet, där också övertygelsen ingår, samt jämställdhetslagstiftningen där det bl.a heter att i verksamhet som gäller trosutövning tillämpas inte jämställdshetslagen.

Alltså:
– i praktiken ganska slutgiltigt på grund av kyrkans bristande vilja.
– De facto finns det enligt min mening aspekter på beslutet som kan och bör övervägas.
– Och framför allt: kyrkan kunde frivilligt välja en annan väg.

Henrik