På tidningen Kotimaas hemsida säger biskop Heikka att Högsta förvaltningsdomstolens beslut innebär att väjningsrätten har förpassats till historien. Att komma överens om arbetsturer är diskriminering, och brott mot jämställdhetslagen.

Jag tänker återkomma till denna fråga med en längre insändare, sannolikt här på bloggsidan de närmaste dagarna. Det beror nämligen bl.a på vad som kommer att skrivas i Kyrkpressen i samma ämne.

Jag finner beslutet ohållbart, men konstaterar att HFD ju egentligen bygger sitt resonemang på biskopsmötets beslut. HFD vill ju vara solidarisk med kyrkans ledning, så långt som det är möjligt och lagligt.

Det första jag frågar mig är, hur kan man säga att det är diskriminerande med arbetstursarrangemang när detta helt allmänt förekommer t.ex. inom vårdsektorn? Säkert inte på alla sjukhus, men dock. Där skall man ta hänsyn till delvis andra frågor, men ändå principiellt liknande. Där har man en matris av övertygelser: kristna, Jehovas vittnen, mormoner, adventister (som också är kristna), muslimer osv. Var och en av dem har en övertygelse, både vad undersökningar och åtgärder, som de inte av samvetsskäl kan utföra, beträffar.

Det andra jag konstaterar är att den logiska och ideologiska förklaringen till denna slutsats, vad jag kan förstå, är att man betraktar gudstjänster som tjänstemannaplikter, inte som religionsutövning. För på ”verksamhet som gäller religionsutövning” tillämpas inte jämställdhetslagen. Denna syn delas av biskopsmötet och juristerna, som ju utgår från biskopsmötets redogörelse. Om jag har förstått beslutet rätt utgår de från kyrkans självdefiniering av en prästs skyldigheter. På en rak fråga tror jag verkligen inte att biskopar skulle svara att gudstjänsten är en tjänsteplikt i den meningen att den inte är religionsutövning.

Men då kommer följande fråga: är gudstjänsten för prästen ett tillfälle där han bara sköter sin plikt, sin tjänst? Han rabblar upp böneord, han läser religiösa texter, men han deltar inte i dem och menar ingenting med dem? För det blir ju religionsutövning. Men blir det verkligen inte så i praktiken??

Jag beklagar dessa beslut mycket. Och jag tycker att biskopsmötet nu bär ansvar. Är man nu tillfreds med att man tvingar präster att agera mot sin övertygelse, mot det som man tror att är rätt?

Nej, lyder säkert svaret, fast det i ärlighetens namn borde heta ja. (Detta ja har också uttalats av en del). Ni kan ju alltid lämna kyrkan, eller åtminstone prästämbetet.

Jag tror också att en tolerant och kärleksfull inställning leder till större ansvar och mera reflektion än ett tvång. Så nu borde nog kyrkorätten ses över och alla människor av god vilja slå sina kloka huvuden ihop och fundera över vad som är rätt och rimligt.

Inför och efter kyrkomötet 1986 sade bl.a konstitutionsutskottets ordförande, liksom även andra biskopar, att de som har en traditionell ämbetssyn skall garanteras friheten att verka. Detta var kyrkomötets uttalade vilja. Det som nu har skett är att man på majoritetssidan har märkt att också unga teologer har denna syn och att åsikten inte försvinner med tiden.

Bilden som nu tecknas som alternativ efter detta blir denna:

– en grupp präster, sannolikt merparten, av dem som i sitt samvete är övertygade om att de gör fel, och/eller i sitt samvete inte är övertygade om att de handlar rätt genom att samverka i gudstjänster, kommer att med obehag agera med, inför rädslan att förlora ”brödet” för familjen;

– en grupp präster kommer ändå inte att foga sig, de kommer att drivas till andra former av verksamheter, inom kyrkan eller utanför kyrkan, unga präster kommer att resa till Sverige eller någon annanstans för att bli prästvigda, små grupper av husförsamlingar och gemenskaper kommer att bildas, och allt flera av kyrkans mest motiverade medlemmar kommer att hamna här.

– så småningom kommer kanske flera frågor att hamna i samma kategori (jfr utvecklingen i Sverige) och sedan någonstans finns smärtgränsen för allt flera.

Vill vi detta?

Och vill verkligen någon kvinnlig kollega att gränsen skall gå där, att stå med någon vid altaret som tycker att han inte har tro till detta, men inte har något val?

Frågor som man kunde hantera på annat sätt, löses nu med tvång, med den starkares rätt. Och med det sårande attributet i alla möjliga sammanhang att vi kränker kvinnor.

Vem av oss vill det?? Svar: INGEN!

När man upprepar en sak tillräckligt ofta tror alltid någon. Men vi vill inte kränka någon medmänniska, inte muslimer, inte människor av annan tro, och allra minst kristna syskon!

När det nu så småningom klarnar hur det nya kyrkomötet ser ut, kan många andra frågor bli verkligt viktiga. Vi står inför en avgörande vår.

Jag tycker, med kritiska röster från både höger och vänster, att man borde försöka hålla samman, ens stå i samtalskontakt med varandra. Men då är nog förutsättningen att man inte tvingas avstå från en legitim syn – den syn som varit kyrkans i tvåtusen år – till förmån för ett nytt beslut som teologiskt kan ifrågasättas.

Jag har säkert kunnat yttra mig i tal och skrift så att jag utmanat någon, utan att det har varit eller är min avsikt. Men jag får lov att tillstå att jag också har trott för mycket (!) om dem som är av annan mening. Jag har i åratal sagt åt unga teologer att vi ska be om vishet, att vi ska vänta, att vi inte ska bilda egna alternativ, för det finns sådana som ännu förstår oss och vill att också vi ska få vara med.

Men jag erkänner att jag ser mycket litet, intill ingenting, av den viljan bland dem som kunde, om de bara ville, påverka saken.

Låt det bli sagt att poängen i vad jag skriver inte är att alla måste tänka som jag, inte heller att man med min principiella syn måste dra de slutsatser jag drar. Vad jag säger är att den syn jag hade när jag för drygt 36 år sedan började som präst är densamma idag. Andra har ändrat åsikt.

Jag säger inte heller att vi ensidigt ska kunna diktera villkoren för hur kyrkan ska agera.

Jag vill inte säga att jag önskar en utveckling som jag antyder (ovan), men jag förstår den och stöder den om och när inga andra lösningar finns för unga teologer, och snart inte heller för oss äldre präster och församlingsbor.

Jag hoppas att återstoden av mitt liv ska gå till att få förkunna trons centrum, tala och undervisa om Bibelns tillförlitlighet, om trobekännelsen som den gamla kyrkans sammanfattning just av vad Bibeln säger.

Det betyder nog också en lyhördhet för vad Guds Ord säger om vårt liv, inklsuive sexualetiken, det handlar inte om bristande respekt för människor, utan om att vända Gud ryggen (se tidigare inlägg).

Jag tror faktiskt att den dag kyrkan själv går in för tolerans och acceptans i denna fråga, kommer också domstolsutslagen att bli annorlunda. För att inte säga att rättegångar inte i dessa frågor skulle behövas. De som eventuellt skulle behandlas, skulle gälla genuina fall av diskriminering, elakhet osv. Men att kalla en övertygelse för diskriminering är nog diskriminering av övertygelse, om man inte samtidigt säger att övertygelsen är fel och okristlig.

Nog är jag orolig för vad som nu kommer att hända.

Henrik