Vem är "alla", "ingen" och "var och en"?
Två aktuella paragrafer i vår Grundlag, 6 § och 11 §, innehåller orden alla, ingen och var och en. Man undrar ibland vem som avses. Först lagtexten, sedan någon (lekmanna)kommentar.
6 §
Jämlikhet
Alla är lika inför lagen.
Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.
Barn skall bemötas som jämlika individer och de skall ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva.
Jämställdhet mellan könen i samhällelig verksamhet och i arbetslivet främjas enligt vad som närmare bestäms genom lag, särskilt vad gäller lönesättning och andra anställningsvillkor.
11 §
Religions- och samvetsfrihet
Var och en har religions- och samvetsfrihet.
Till religions- och samvetsfriheten hör rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning.
I jämliketsparagrafen har vi dels detta att alla är lika inför lagen. Och tillägget att ingen får särbehandlas, i listan som följer förekommer centralt på grund av sitt kön, men även orden religion, övertygelse, åsikt.
Man undrar hur man kan avgränsa olika grupper av människor, och på något sätt förutsätta att någras åsikt väger tyngre än andras.
Vad religions- och samvetsfriheten beträffar står det att ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning. Vem avses med ordet ”ingen”?
En vanlig tolkning är att det inte längre gäller dem som anslutit sig till ett religionssamfund. Man väljer åtminstone när man blir präst i kyrkan, då måste man mer eller mindre blint lyda de beslut som fattats.
Men säger lagen det? Eller är det så att rätten att bekänna och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund är något annat än att ”inte vara skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning”. För en lekman förefaller detta sistnämnda att vara ett tillägg. Det skulle i så fall betyda att även om man har anslutit sig till ett religiöst samfund så gäller samvetsfriheten.
Det finnas exempel på jämförbara fall.
Prof. Saraviita sade åt mig att problemet och styrkan med denna paragraf (11 §) är att den är så villkorslös.
Jag tycker att den aktuella diskussionen om rätten att väja har en tilläggsaspekt. Att agera så att man hindrar någon att få sin rätt är en sak, att avgränsa sig själv borde väl vara något annat??
Jag kan inte förstå (men det är ju inget kriterium) att rätten att väja skulle innebära diskriminering. Om man primärt utestänger sig själv från något? Man hänvisar till ett förhållande som råder inom en själv.
Det finns också något annat som psykologiskt sett förvånar. Om någon finskspråkig kollega skulle säga åt mig att han inte vill stå vid altaret med mig för att jag har svenska som modersmål, skulle det inte falla mig in att kräva att han gör det, och om han inte går med på det föra det till rätten i och för avgörande.
Skulle någon vilja ha en kollega vid altaret som är tvungen att vara där? Med risk att annars inte kunna försörja sin familj?
De frågor som man bör få sakligt utredda, utan några som helst hotbilder (som så ofta har förekommit i debatten) är bl.a:
(1) Gäller detta att inte tvingas att ta del i religionsutövning också dem som är med i ett religiöst samfund, inklusive präster?
(2) Innebär förrättande av gudstjänst religionsutövning också för den prästs vidkommande, som förrättar gudstjänsten?
(3) Är väjning av samvetsskäl = diskriminering, direkt eller indirekt?
(4) Vad innebär stadgandet i Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män (8.8.1986/609) och särskilt det som sägs om i 2 §:
Begränsningar i lagens tillämpningsområde
Stadgandena i denna lag tillämpas inte
1) på verksamhet som ansluter sig till evangelisk-lutherska kyrkans, ortodoxa kyrkosamfundets eller andra religiösa samfunds religionsutövning, —?
(5) Vilka är de förändringar i lagtexter som nu har skärpts med hänsyn till denna fråga och som alltså innebär att läget har förändrats?
Det behövs nu en grundlig diskussion, bl.a om det som docent Pekka Leino skrivit om i sina böcker, om Arto Seppänens teser i avhandlingen (avhandlingen har blivit enhälligt godkänd) och det som bl.a. Jyrki Anttinen m.fl. har sagt i diskussionen.
En blogg är säkert inte den optimala platsen för en diskussion, men skulle någon vilja argumentera sakligt, är jag givetvis beredd att ocensurerat ge utrymme också åt längre inlägg.
Jag hoppas att den grundliga diskussion om detta som utlovats verkligen nu förs.
Henrik
Namn: Henrik Perret