Detta är Dagen?
”Detta är den dag som HERREN har gjort,
låt oss på den jubla och vara glada!” Ps. 118:24
Det är ett ord ur en av mina favorittexter, Ps. 118 i Psaltaren. Psalmen som innehåller Hosianna-bönen, och som har de messianska orden om stenen, som byggningsmännen förkastade och som blivit en Hörnsten.
Idag är det också en annan dag, en dag som många i vår kyrka ser som en dag som HERREN har gjort. Det är idag 20 år sedan de första kvinnliga prästerna prästvigdes.
Jag vill notera att många av kyrkans medlemmar, bland dem kvinnliga kolleger, idag firar detta som en glädjens dag. Jag vill inte försöka blanda bort deras glädje.
Det är många av oss, en så ”försvinnande liten och obetydlig grupp”, men som uppmärksammas och kritiseras varje dag i någon tidning eller TV- och/eller radioprogram, som inte har kunnat instämma i den glädjen.
Jag vill understryka att jag hoppas att inte vår övertygelse skall upplevas som en diskriminering eller som en kränkning av andra människors integritet. Vår avsikt är inte att försvåra andras liv, eller försöka kränka andra människors uppfattning och övertygelse.
Någon kanske förundrar sig över att man kan skriva så. ”Först sårar man, och sen hoppas man att ingen skall känna sig sårad.”
Det kan inte hjälpas att människors åsikter kan uppröra. Och det finns många frågor där man inte kan sammanjämka åsikterna.
Upprördheten beror på att man anser att en övertygelse är detsamma som diskriminering. Men är det så?
Diskriminering och ”känsla av diskriminering” är heller inte detsamma. Diskrimineringen måste alltid innehålla en objektiv storhet, en försämring av de objektiva verkligheterna, att ha blivit förhindrad, fråntagen, stoppad på något sätt. Men är väjning, en väjning som ju också gäller manliga präster, är det diskriminering?
Denna fråga har inte i urkyrkan, i den odelade kyrkan, i reformationens kyrka, i de lutherska kyrkorna fram till våra dagar, i den ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan eller någon annan protestantisk kyrka heller fram till 1900-talet, betraktats som en jämlikhetsfråga.
Det är också klart, att prästämbetet måste ha en annan auktoritet än vad andra präster och en del församlinsgbor tycker. Prästen får sin kallelse från Gud, och från kyrkan. Det är på dessa som frågan beror.
Men man kan också betrakta ämbetsfrågan ur en annan synvinkel. Vad har den resulterat i?
Inför beslutet sades att kyrkorna kommer att fyllas av människor när reformen genomförs – har så skett? Kyrkans teologi kommer att få en ny dimension när också den kvinnliga dimensionen berikar den. Har detta skett?
Om man skulle teckna en bild av var våra präster står i centrala lärofrågor om tron, om Jesu Kristi exklusivitet (den enda vägen), Bibeln som Guds Ord, vår kyrkas högsta auktoritet när det gäller lära och liv, etiska frågor osv., skulle den kartläggningen framstå som klargörande och skulle den bekräfta det som kyrkan står för i sina trosbekännelser, i sin dogmatiska tradition?
Kanske skulle detta till en del vara fallet. En av de verkliga orättvisorna och orättfärdigheterna i hela denna diskussion har varit att det har räckt att vara man, sedan är allt tillåtet. Detta är förfärligt.
Men har hela denna diskussion fört in en ny syn på vad kristen tro är, en ny syn på Bibeln, på Ordets auktoritet, på frälsningen, på synd och nåd? Jag är rädd för det.
Det är inte jag eller någon manlig präst som är en kvinnlig prästs domare. Jag har till och med sagt åt en kvinnlig kollega som hotade med att lämna sin tjänst om Jari Rankinen tvingas att avgå, eller fråntas prästämbetet, att hon inte skall göra det utan bara lyda Herren, det som hon ärligt förstår och ser att är Guds vilja.
Det är nämligen bara det som håller.
Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.” Apg. 5:38,39
Kan vi inte här också skriva ”kvinnor”?
Det är ju det avgörande: vad Gud tänker om allt detta, både om kvinnliga och manliga präster.
Finns här inte en väg framåt: att leva och låta leva? Det är det bästa av dåliga alternativ vi nu har. Det är inte – från någondera sidan sett – som ett instämmande i den andra sidans argument. Men det är att ge frågan åt Gud, inte åt djävulen. Det leder till samtal och bön, till självrannsakan, till kritik av sin förståelse, till eftertanke.
Och förhoppningsvis till att kyrkan inte framträder ”av tusen tvister” sönderslagen.
Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den, skriver Paulus. Om en lem äras, gläds de andra lemmarna med den.
Idag uppfattas dessa ord olika. Sant är att några lider och några gläds.
Vem är idag de förföljda, de diskriminerade?
Jag låter dig svara.
Kvar står faktum: detta är den dag som HERREN har gjort.
Det är nog det som är glädjeämnet!
Henrik
Namn: Henrik Perret