Efter att ha läst diskussioner (på finska och svenska) om oss och vårt säte och stämma inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, har jag funderat på några aspekter:

– den traditionella ämbetssynen har varit ”allenarådande” sedan reformationen, och före det inom den odelade kyrkan och sedan inom kyrkorna i väst och öst (trots olika ämbetsteologi inom romersk-katolska samt ortodoxa kyrkan är ändå vissa principer desamma, bl.a att prästen är en ”far”)

– efter en praxis på nästan 2000 år fattar vår kyrka ett beslut (1986 e. Kr) att ändra på detta

– sedan säger man 20 år senare att vi, som har den gamla synen, borde lämna kyrkan.

Är det skäligt?

Om man till detta lägger till det faktum att

– man anser inte detta vara någon större fråga, den om prästens kön alltså
– frågan om prästens kön är en så stor fråga att de som anser att Bibeln talar om ämbetsinnehavarens kön, måste lämna kyrkan..

Jag kommer att tänka på Povel Ramels klosterregler:

Munk får ej tillsammans med nunna lämna klostret.
Om munk tillsammans med nunna lämnar klostret, måste munk och nunna genast lämna klostret…

Nej, det går inte riktigt.

Jo, sen fanns det ännu en rad:

Biskoparna, såväl i tjänst som emeriti, har konstaterat att den gamla synen fortfarande är legitim.

Bäst att sluta räkna med människor.

Man måste nog räkna med Gud i stället.

Henrik