"Hapax"
Ordet hápax låter säkert i mångas öron ganska märkligt. Men det är – som du gissade – ett grekist ord som betyder en gång, en gång för alla. En enda gång.
I Judas v. 3 talas det om kristendom, om den tro som en gång för alla ”överlämnats” (traderats) åt de heliga. I Hebr. förekommer det ganska många gånger, både om dem till vilka ljuset en gång har kommit och som smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av den Helige Ande. I Hebr talas det om att människan en gång (hápax) skall dö – alla förstår att det är något unikt. Men det talas också om Jesu försoningsdöd, hur Jesus en gång för alla, en gång, uppenbarades, hur Han offrades en gång för att bära mångas synder osv.
Till denna hapax-kategori hur också den trinitariska formeln i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Detta uttryck som först finns i dopbefallningen (Matt. 28:18-20) och sedan också i den apostoliska välsignelsen (2 Kor. 13:13) visar hur avgörande denna kristna formulering var.
I ljuset av detta bör man se kritiskt på försök att ersätta eller rent av förvränga denna trinitariska formulering. en präst i Lappo stift har medgett att han döpt flera genom att säga i Skaparens, Återlösarens och Heliggörarens namn, eller kanske ngt ditåt.
I feministiska kretsar möter man heresin (villolära, för det är det ju) ”I Skaparens, Återlösarens och Livgiverskans namn” (det finns olika varianter). Dena formulering bygger på det felaktiga konceptet att ”Gud är allas moder”. Och det blir inte bättre när man i okunskap eller i trots hänvisar till att Ordet ”Ande” är femininum i hebreiskan (Ruach). Redan det faktum att Anden i grekiskan är neutrum visar ju på det omöjliga i hela tänkandet.
Men nu har hela denna fråga aktualiserats: Vatikanen har meddelat att man inte godkänner dop som inte är förrättade i den Treenige Guds namn. Därmed blir frågan en ekumenisk fråga också. Skall lutherska barn betraktas som hedningar, som måste döpas om? Skall kyrkor vara tvungna att utreda huruvida barnet har döpts rätt, eller om någon av de många privatföretagarna inom prästerskapet spelat solo?
Kanske orden lät litet ironiska, men de var inte. Bakom orden ligger en sorg. Sorgen uttrycker det faktum att vår lutherska kyrkans lära har blivit so oviktig att det inte spelar någon roll vad man säger.
När någon originell och kanske irrlärig präst åtalats för villolära (av viss typ) kan Domkapitlet i något stift nog läsa bekännelseskrifterna. Det har skett både i Finland och Sverige nyligen. Men samtidigt kan man tolerera nästan vad som helst. Tex. att de kristna och muslimer tror på samma Gud, vilket en teol.stud nu anmält till Kuopio domkapitel.
Men summan av kardemumman, och orsaken som jag ser det, är att privatföretagsamheten breder ut sig i kyrkan. Inom den ortodoxa och romersk-katolska kyrkan är det klart att man håller sig till kyrkans lära. Här i vårt land talas det inte just alls om det, och sanktioner står inte att vänta om man avviker (vilket otaliga exempel visar). Däremot är man mån om att alla bör följa kyrkans ordning, som blivit viktigare än läran och bekännelsen, åtminstone i praktiken.
Jag tror alltså att den svaga teologin, den indifferenta inställningen till läran, den stora pluralismen inom lutherska kyrkor och kyrkan har bidragit till att respekten för vad som en gång för alla står fast i vår bekännelse har gått förlorad. Då avses inte i första hand formuleringar i sig, utan formuleringar som innebär en förändring av vad kyrkan tror och bekänner.
Jag förstår att gränsdragningarna kan vara svåra ibland. Men jag undrar om inte det nu är dags att auktoritativt, med Bibeln, och våra bekännelseskrifter, som fundament slå fast att man inte får avvika från denna trinitariska formulering.
Man kan givetvis – som de bibliska texterna – tala om Hjälparen och Tröstaren, om Försonaren, om Skaparen osv, men vid välsignelse och dop skall entydigt Gud – Fadern och Sonen och den Helige Ande – användas.
Det är inte bara en formuleringsfråga. Det handlar om vad som är det innersta i kristen tro.
Det är nämligen en gång för alla så som den kristna tron har överlämnats åt oss, och så som den skall överlämnas till kommande generationer.
Henrik
Namn: Henrik Perret