De senaste tiderna har jag stannats av olika bibeltexter, som fast de är olika har en gemensam nämnare, eller kanske flera.

Då tog Maria en flaska* dyrbar äkta nardusolja, och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår, och huset fylldes av doften från oljan.
Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, invände: ”Varför sålde man inte den här oljan för trehundra denarer och gav åt de fattiga?” Joh. 12:3-5

Men vi tackar Gud, som alltid för oss fram i Kristi segertåg och genom oss överallt sprider sin kunskaps väldoft. 15 Ty vi är en Kristi rökelse inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som blir förtappade, 16 för de senare en doft av död till död, för de förra en doft av liv till liv. 2 Kor. 2:14-16

Vilken är den gemensamma nämnaren?

Svar: doften!

Maria smorde Jesu fötter torkade dem med sitt hår, och huset uppfylldes av doften från oljan..

Paulus säger att Gud för oss fram i segertåg och genom oss (apostlarna) överallt sprider sin kunskaps väldoft..

Det har blivit en bön för mig att denna Kristusdoft skulle prägla oss kristna. Nu är det mycket debatternas och polemikens unkna och instängda lukt.

Jag tror tyvärr att debatter ibland behövs. Men kanske inte så ofta som jag låter mig provoceras till allt möjligt.

Professor Jukka Thurén skriver att ”Maria tänkte på Jesus, Judas på pengar.”

Må Gud ge oss mera av kunskapens och kännedomens ”väldoft”. Avsteg från Ordet doftar inte gott. Men den Ande som bekänner Jesus sprider evangeliet härliga väldoft.!

Den späda rosen fina som doftar salighet.

Det finns också en annan aspekt, som kanske mera syns i parallella texter till Joh 12 och andra motsvarande.

När Jesus befann sig i Simon den spetälskes hus i Betania, kom en kvinna fram till honom. Hon hade en alabasterflaska med mycket dyrbar olja och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords. När lärjungarna såg det, blev de upprörda och sade: ”Varför detta slöseri? Det där hade man kunnat sälja för mycket pengar och ge åt de fattiga.” Jesus märkte det och sade till dem: ”Varför oroar ni kvinnan? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde ut denna olja över min kropp, gjorde hon det inför min begravning. Amen säger jag er: Överallt i hela världen, där detta evangelium predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
Matt. 26:6-13

Också Matteus berättar om denna väldoft. Men han berättar att den spred sig i det sällskap som Jesus var i: spetälsk, fattiga, kanske i en mening sagt kvinnan (en utpekad människa), en förrädare (Judas).

När arbetarrörelsen uppstod, sade man att ”Kyrkan åt med de rika och predikade för de fattiga”. Kyrkan borde ha ätit med de fattiga och predikat för de rika.”

En väldoft i Jesu närhet är den unika förmågan Han har att vara sträng med synden och nådig med syndaren.

Ingen kan påstå att Jesus var inställsam. Men i Hans gemenskap rymdes sådana som ingen annan var intresserad av.

Jag sörjer över att vi kristna (mig själv inbegripen) ofta kommer att i praktiken ta de starkas parti, mot de svaga. Vi är fariséeernas vänner, men inte publikaners och syndares vänner.

Det ena göra, det andra inte låta bli.

Men om jag måste välja, vill jag vara publikaners och syndares vän. Då är jag nämligen i gott sällskap. Jesus är med. För Han var publikaners och syndares vän.

Och jag passar väl in i publikansammanhanget. Jag är bland mina gelikar, och jag har samma behov av nådens Frälsare och Herre.

Och väldoften från Kristus dränker och kväver de stanker som uppstiger från varje människas ofullkomliga liv.

Evangeliets väldoft, Kristi väldoft.

Henrik