"Skjut inte eget folk!"
Min nyligen avlidna far brukade ibland berätta minnen från krigen. Ibland berättade han också om sådant som drabbat hans vänner.
En av dessa vänner var en läkarkollega. Han blev tillfångatagen av ryska soldater och skulle föras bakom linjerna till ”andra sidan”. Också en annan finländare greps vid samma tillfälle.
De båda finländarna märkte att de ryska soldaterna inte kunde orientera. De stod med karta i hand och de var uppenbart villrådiga. En av de fångna finländarna erbjöd sig att ”hjälpa” dem. Jag skriver hjälpa inom citationstecken, för han ledde sällskapet i en stor cirkel tillbaka till Finland och de finska trupperna.
Men till slut märkte de ryska soldaterna att de blivit lurade. De ställde upp sig för att skjuta sina finländska fångar. Det var ytterst spänt. Då sade den andra fången till min fars vän: vi springer, den ena av oss klarar sig säkert!
När de rusade mot de finländska linjerna möttes de av finsk eld, och de ropade: Älkää ampuko, omat miehet! Skjut inte, eget folk (egna män).
Jag har tänkt på deras rop nu. Bilden skall inte användas fel, men till den delen tycker jag att den äger sin tillämpning på den kyrkliga situationen: skjut inte eget folk!
Det är en förfärlig hatkampanj på gång mot de konservativa nu, som alla börjar notera. Det är Frågan som alla ställer. Om man svarar ”fel” på den, är framtiden avklippt. Så blir det mer och mer. Du vet vilken fråga jag avser!
Men jag tycker det börjar bli förfärligt!
Nu används båda sakramenten, dop och nattvard, för – som jag upplever det – maktpolitiska motiv.. För det är ju det som det handlar om.
Jag förundrar mig över att den lilla Lutherstiftelsen har skakat vår stora kyrka i grunden.
OM nu någon döper, folk kommer till tro, de firar nattvard tillsammans, undervisas i evangelisk-luthersk tro, ber sin pastor (som åtminstone de upplever som sin pastor) förrätta dop – är det verkligen så katastrofalt farligt och fel ur kyrkans synvinkel?
I bästa fall kan Lutherstiftelsen döpa några tiotal per år, kanske något hundratal, om man alltså döper enbart sådana som ber om dop.
I mängden av andra dop, är detta så farligt??
Jag understryker att jag inte tar ställning till frågan om Lutherstiftelsen verkligen skall döpa. Det är deras sak att besluta. Men jag förstår också dem som säger att vi lever i ett undagtagstillstånd.
Jag förstår nog en sida i detta – detta med rite vocatus (rätteligen kallad) – och vikten av att det inte blir kaos i kyrkan.
Men blir det verkligen det? Kanske man måste se sig i spegeln. Nu får inte våra prästkandidater (=med konservativ syn) prästvigning, det räcker inte med en kompromiss (som alla inte vill ställa upp på), det gäller mycket mera.
Min allvarliga fråga är: har kyrkan i denna stituation råd att sörja över att människor kommer till tro, döps och får dopundervisning, också om det sker under extraordinära omständigheter??
Sådant sker nämligen inte i så hög utsträckning att man kan tala om konkurrens.
Tvärtom borde allt kristligt välsignas och bejakas – också om man på sina håll skulle önska mera helhet och biskoplig tillsyn; huvudsaken måste ju rimligtvis vara den andliga verksamheten!
Skjut inte eget folk!
För nog är det väl det som det här trots allt i mer än en mening handlar om?
Henrik
P.S. Jag är inte medlem av Lutherstiftelsen, har faktiskt aldrig besökt någon av deras gudstjänster.
Namn: Henrik Perret