Idag har många finländska hem drabbats av ett ofattbart sorgebud. 11 unga personer, som i morse gick hemifrån eller från sitt studiehem, återvänder aldrig mer.

Bara en av dem visste att han aldrig skulle komma hem igen. Han var den som sköt, men samtidigt är han uppenbart ett offer.

Våra tankar och böner går till alla dem som berörs, alla de sörjande, deras anhöriga och vänner, till alla som på något sätt var involverade, klasskamrater som överlevde med obehagliga minnen för livet.

Du ger akt på olycka och jämmer för att ta det allt i din hand, skriver psalmisten.

Också dem minns vi, som idag hade sin sista levnadsdag. Må HERREN frälsa deras själ.

Det finns också andra, som idag har det extra svårt. Alla de som var offer för tragedin i Jokela. Föräldrar, syskon, anhöriga, vänner, skolkamrater. Idag kommer allt igen upp till ytan. Herre, välsigna dem!

Samtidigt tror jag att det finns något som måste ske nu. Så ofta talas det mycket kring en tragedi som denna. Det vill jag inte kritisera, för det är en absolut nödvändig del av det liv som nu inte har alternativ.

Men jag tror att lösningarna i allmänhet alltför ensidigt går in för att lösa krisen, som har uppstått. Den måste givetvis lösas, de människor som behöver hjälp, måste få hjälp.

Men en väsentlig del av allt detta måste bli att fråga efter orsakerna till en sådan förfärlig katastrof.

Det har i nyhetssändningarna idag talats om förebyggande, preventiv vård. Det är bra, men enligt min mening ännu inte tillräckligt.

Vi måste på allvar våga möta den kultur, den subkultur, den värld, som resulterar i sådant som detta.

Här tror jag att kristendomens frånvaro, som har inställt sig allt häftigare, är en väsentlig del av problemet. Människan har förlorat sin identitet i och med att gudskontakten brustit. Heligheten är borta, och vi skördar frukten av det. Jag vågar påstå att det inte ENBART, kanske inte ens i första hand, handlar om psykologiska eller psykiatriska problem – naturligtvis nog OCKSÅ om det.

Men det handlar om en värld där Gud på något sätt är borta, där det som förr genomsyrat livet inte längre finns som en – kanske låter det olämpligt i sammanhanget – självklarhet, eller kanske hellre en grundförutsättning för livet.

Vad kan vi kristna göra här?

Jag vill inte att detta skall upplevas som att peka finger. Men det måste sägas.

Det andra, som jag tror att är väsentligt och livsviktigt är att uppdatera hemmens betydelse. Ekonomin är hård, verkligheten krass, föräldrar trötta efter stressande och slitandet efter bröd, men summa summarum: unga människor, och t.o.m. barn, måste ringa till kristelefoner för att de inte har en vuxen människa att tala med om det som de känner.

Jag tror inte att gränsen för uppdateringen av hemmet går mellan att arbeta eller vara hemmamamma eller – pappa. Men kanske någon form av prioritering, också från samhällets sida, borde göras, så att man kunde överleva med litet kortare dag, så att tid skulle finnas för barn och unga.

Ingenting kan ersätta hemmet. Kamrater behövs, låt oss öppna hemmen för vänner, och för barnens kamrater.

Den lösning eller de lösningar som jag tror att är nödvändiga är inte att några lyssnar till andras ord och försöker verkställa deras idéer. Snarare handlar det om att vi tillsammans söker svaret på frågorna om orsakerna till sådana kriser, och att lösningarna inte bara handlar om psykologiska eller sociala aspekter. Det måste handla – kristet sett – om evighetsperspektiv.

En uppdatering borde därför också gälla den kristna gemenskapen. Den borde mera konkret erbjuda alternativ för alla ensamma, må sedan orsaken till ensamheten vara vilken som helst.

Också frågor som är svåra och känsliga, men som bör nämnas finns med: en uppdatering av viljan att hålla samman i äktenskapet, att verkligen älska i nöd och lust. Hur många unga människor som lider av ett sprucket familjeförhållande möter man inte?!
Senast idag talade jag med en ung studerande som är en av de många som kämpar med förhållandet till sin far.

Finns det inte tillräckligt många orsaker att be om en kristendomens återkomst till det finländska samhället?!

En del skryter med hur många de lyckats få ut ur kyrkan. Borde inte vi kristna visa minst samma nit när det gäller att vinna människor, att inbjuda dem till den kristna gemenskapen där man får växa i tron, hoppet och kärleken?

Dags för uppdatering!

Henrik