Nu firar Markus församling konfirmationshelg utan sin konfirmationspräst. Är det bra?

Blev skriftskolan för de unga det den borde ha blivit?

Hur mycket av det berodde på den verkliga ”incidenten”, och hur mycket har berott på hur den har fortsatt, hur den hanterats?

Jag vet att många av de aktiva ungdomarna i Markus församling är sådana som gått i skriftskola för Halvar. De har ”klarat” skriftskolan och trots det kommit med i församlingens ungdomsarbete, år efter år (hörde ni ironin?).

Någonting i detta är inte rättfärdigt. Problem kan klaras upp, församlingen är en gemenskap av människor, hela denna process är enligt min mening olycklig, ett uttryck för hur det ofta blir nu i mänskliga konflikter:

– människor träffas inte,
– papper sänds hit och dit,
– man yttrar sig innan man känner till vad som verkligen skett
– media blir huvudsaken, inte en spegel eller den kritiska bedömaren av hela läget.

Saken är inte så stor heller i detta fall att den inte hade kunnat redas ut helt mänskligt, med beaktande av alla parters bästa.

Men nu är det nog bäddat för tilläggsproblem av rang.

Jag hoppas Halvar och hans familj (för många är aktiva arbetare i församlingen) får behålla sin arbetsglädje och sina krafter.

Henrik

I dagens Hbl säger biskopen att han inte närmare vill kommentera utlåtandet om den abortvideo som Halvar Sandell visat på ett konfirmandläger i somras.

Utlåtandet blir offentligt efter torsdagens möte. Jag vill inte föregripa behandlingen och redan nu avslöja vad filmgranskningsbyrån anser, säger Björkstrand.

Men i en nyhet på Kyrkpressens hemsida skriver Stig Kankkonen:

Stig Kankkonen
2.09.2008
Den abortfilm som kaplan Halvar Sandell visade för en grupp skriftskolelever borde enligt Statens filmgranskningsnämnd inte visas för minderåriga.

Enligt Statens filmgranskningsnämnd är den omdebatterade abortfilmen olämplig för personer under aderton år.
Sandell borde ha kontrollerat frågan om åldersgräns med nämnden, men det gjorde han inte. Det är ett par av de saker som enligt uppgift framgår av nämndens utlåtande till biskop Gustav Björkstrand. (www.kyrkpressen.fi)

Jag finner detta besynnerligt. Kyrkpressen gör sig enligt min åsikt skyldig till desinformation. Dels talar man om en film som kaplan Sandell visade, vilket blir (kanske mot chefredaktörens intention) en upprepning av den förvrängda bilden: en filmförevisning för konfirmanderna – och filmen bedöms ur synvinkeln ”borde den ha visats”?

Sedan skriver Kp:

Biskop Björkstrand och kaplan Halvar Sandell har träffats och diskuterat frågan.

Det är ju sant, men detta samtal skedde först efter att Halvar Sandell hela sommaren fått löpa gatlopp i massmedia, efter att domkapitlet behandlat frågan en första gång. Det är ju beklämmande att ingen samtalskontakt förekommit i ett tidigt skede.

Men hela nyhetsförmedlingen förefaller mig onödig, för att inte skriva också vilseledande. Den är enligt min bedömning ensidig och partisk (hör inte andra part). Dessutom beaktar den inte biskopens uppenbara vilja att inte kommentera frågan inför Domkapitlets behandling. Slutraderna ger kanske vid handen att den skulle publiceras först på torsdag, men inte heller det hade gjort saken bättre, biskopen talade ju uttryckligen om att inte kommentera saken förrän domkapitlets sammanträde hållits.

Men: varifrån har Kankkonen sina uppgifter? Det är inte många som kan ha den information som nyheten innehåller.

Det är illa varslande.

Det är för det första en sak att säga att här är ett exempel på en abort som visar vad som verkligen sker vid en abort, och låta dem se som är beredda till det – och nog en annan sak om detta hade skett centralt och som obligatorisk visning.

Visning av videosnutten skedde från en ”laptop”, med en grynig bild, och avbröts efter 6 minuter. Då hade redan en stor del av konfirmanderna enligt uppgift gått och satt sig och såg inte längre på videoexemplet.

Man kan – och bör – diskutera lämpligheten i detta, det tror jag också kollegan Halvar är beredd att göra.

Men man kan inte diskutera eller ifrågasätta att den stora frågan är om abort är etiskt, eller ej.

Det är synnerligen märkligt att inga signaler angående huvudfrågan har kommit från biskop eller domkapitel. Kyrkpressens nyhet ställer heller inte frågor i den riktningen, frågor som kunde ha intresserat läsarna mera än denna nyhet.

Hela denna fråga är en fråga som enligt min mening skall skötas mellan berörda parter. Det är viktigt att församlingen har föräldrarnas förtroende. Lika viktigt, om inte viktigare, är att församlingens konfirmandarbete har de ungas förtroende.

Men finns det inte längre plats för SAMTAL vid samma bord? Jag tror nog föräldrar skulle vara beredda att tala, det är knappast processen utan omsorgen om de unga som trots allt är huvudfrågan för dem.

Alltså: är det verkligen så mycket substans i detta att det är värt hela det spektakel och den arbetsbörda som detta redan gett biskop, domkapitel, församlingen och dess församlingsråd, föräldrar osv. För att inte tala om det obehag som kommit och kommer över Halvar Sandell.

Och om och när någon eller några av de unga har upplevt ett obehag inför detta – vilket inte skall förtigas – mår de bättre av att frågan avhandlas såhär, inklusive denna form av nyhetsförmedling?

Om inte vår största finlandssvenska kyrkliga tidning vill bemöda (sic!) sig om en objektiv nyhetsförmedling måste väl stenarna ropa.

Henrik

Tillägg 4.9. kl 09.30: Märker att denna nyhet ingår i papperstidningen, dvs veckans nr av Kyrkpressen, vilket gör saken ännu märkligare. Många får ju tidningen redan torsdag morgon, dvs före sammanträdet. Den stora frågan är inte att det kanske handlar om en ”arbetsolycka” när det gällde publiceringen (vet inte, men av slutorden att döma). Men det tråkiga är att publiceringen inte beaktar den känsla av ”fridlyst tills behandlingen är klar” som biskopen av allt att döma ville att skulle respekteras.
Att nyhetstexten förstärker ett ensidigt (och felaktigt) intryck av vad som verkligen försiggick är kanske bara en sorglig biprodukt. Nu hoppas man att alla som behandlar frågan får vishet från ovan att lägga orden rätt.
HP

Den kända Kinamissionärern Marie Monsen skrev många böcker, och en av dem heter på svenska Bönens makt.
Jag måste läsa den en gång till för jag måste be mera.

Det är nog den vägen vi bör gå om det inte skalll bli allvarliga stormar också i vårt land. Jak. 5:16,17!

Henrik

Domkapitlet i Uleåborgs stift har idag avhållit kaplanen Vesa Pöyhtäri från utövande av prästtjänst i 6 månader. Orsaken är Vesa Pöyhtäris vägran att samarbeta med kvinnliga präster i gudstjänst.

Vesa Pöyhtäri har blivit anställda av Laestadianernas fridsföreningars förbund.

För mig är denna nyhet, som i sin helhet kan läsas på tidningen Kotimaas hemsida, mycket beklämmande.

Detta beslut är helt i strid med det som lovades av kyrkomötet i samband med beslutet år 1986.

När man nu i samband med diskussionerna om välsignelse av samkönade par säger att minimikravet är att de som inte för sitt samvetes skull kan välsigna samkönade par skall ha rätt att vägra, så skall detta uttalande läsas i ljuset av motsvarande yttrande om samvetsfrihet och rätt till kyrkans alla ämbeten.

När man kontrar med att säga att samvetsfrihet råder, man får ha sin övertygelse, men man måste agera som om man inte hade den, blir min motfråga: menar man nu att detta minimikrav om man går in för kyrklig välsignelse av samkönade par betyder att man har rätt att av samvetsskäl tycka att det strider mot Bibeln, men man har inte rätt att handla emot det som är ny sed..!??

Jag frågar mig fortsättningsvis på vilken grund domstolarna fattar dessa beslut, om denna tolkning, när lagrum egentligen saknas, är juridiskt hållbar. Den frågan har sitt berättigande oberoende av jag har för åsikt om frågan.

Jag önskar Vesa Pöyhtäri lycka och välsignelse och gläds över att LFF har kunnat anställa honom.

Ju fler motsvarande fall vi får, desto mera kommer vi att se en kyrka i kyrkan, tills vi kanske får se en väsentlig del av kyrkan lämna kyrkan.

Var går gränsen för samhörighet och gemenskap inom kyrkan? Se på katolska kyrkan: man tillåter inom sig ganska olika grupperingar.

Jag anser att till denna fråga kommer ytterligare en allvarlig aspekt. Nu tar de beslutsfattare som omfattat detta beslut på sig ansvaret för att en som Herren och kyrkan kallat till präst avstängs från prästämbetet.
Håller det?

För mig är det viktigaste att få höra och lära Guds Ord. Det finns oändligt många alternativ både inom och utanför vår kyrka.

Jag hoppas att kyrkfolket inte skall acceptera denna maktpolitik utan protestera och stöda sina präster!

Kanske skriver jag ut detta ännu en gång: den som har en syn som inte är en villolära, som är legitim i kyrkan, och som utlovades rätten att få verka, förföljs och avstängs, medan de som handlar i strid med Guds klara Ord drabbas inte av några som helst åtgärder.

Må var och en avgöra om det finns proportion i detta.

Henrik