Men ormen var listigare än alla markens djur som HERREN Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla* träd i lustgården?” 2 Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, 3 men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö.” 4 Då sade ormen till kvinnan: ”Ni skall visst inte dö! 5 Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” (1 Mos. 3:1-5)

I denna klassiska text om människosläktets olycka finns två satser, två teser, som är släkt med varann. De hör intimt samman. De resulterar i varann.

Tes nr 1: ”Har Gud verkligen sagt”?

Tes nr 2: ”Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud..”

Min gode vän Stig-Olof Fernström beskrev för många år sedan ormen med orden ”den första liberala teologen”. Detta är inte bara kritiskt, utan metakritiskt. Det blir så allvarligt därför att ormen visste att Gud hade sagt så som Eva påstod. Men ormen hade inget samvete.

Fortsättningen (läs texten i 1 Mos. 3) vittnar om att kvinnan redan hade köpt ormens logik:

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. (1 Mos. 3:6)

Texten innehåller ju det som ormen hade lovat, inte det som Gud hade varnat för.

Det djävulska i sammanhanget är ju att det ser först ut som om ormen hade haft rätt! Men hur fel var det inte!

Den andra tesen innehåller uppfattningen att människan lika väl som Gud förstår vad som är gott. Hon vet bättre än Guds Ord, Bibeln. I själva verket ger detta henne ett mandat att förneka Guds Ord. Gud vet ju själv att det Han har sagt inte stämmer, utan att det i själv verket är såsom ormen har sagt.

Är det inte samma diskussion som nu finns? Det finns en sanning bortom Bibelns ord som är större än Bibeln. Vi har en insikt som Bibelns författare inte hade. Vi förstår att skilja mellan gott och ont. Vi har blivit som Gud.

Så kan man frimodigt kritisera Herrens apostel Paulus. Man kan göra honom till Kristi rival. Man kan försöka finna en godhet som är större än Paulus’ godhet.

Men detta är inte kristen tro. Det är ormens logik. Och därför skall vi kristna vara på vår vakt.

Därför slog Luther larm och skrev ”skrift skall med skrift tolkas”. För samtalet om vad Gud menar är ju legitimt, ja inte bara legitim utan en kallelse och en nödvändighet.

Men i allt detta gäller: inte utöver vad skrivet är.

Tes nr 1: skulle då Gud ha sagt eller i en moderna version har Gud verkligen sagt bygger på tes nr 2, på föreställningen om att Guds Ord inte är tillförlitligt och att t.o.m Gud själv vet det. Han vet, men Han säger inte allt.

Jesus hade en annan syn. Ditt Ord är sanning (Joh. 17:17).

Detta är den kristna kyrkans bekännelse.

Därför säger Jesus: När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.

Henrik

Igår fick jag i ett samtal höra att jag ”redan länge skrivit kyrkokritiska inlägg. Jag vet inte om vederbörande avsåg bloggen eller Kristet perspektiv eller båda.

Jag har säkert skrivit kyrko-kritiska inlägg, därför att jag oroar mig för mycket som vår kyrka står för i dagens läge. Till det hör – precis som GAFCON-dokumentet säger – det faktum att man förkunnar ett annat evangelium (Gal. 1:6-8) och att man inte avvisar falsk lära. Här avses inga små teologiska finesser och hustolkningar, utan stora frågor såsom jungfrufödelsen, Jesu uppståndelse, frälsning och förtappelse osv där man tillåter sig t.ex. tolkningar som alla kommer till himlen osv.

Det framhävs ofta att vi inte skall bryta nattvards-gemenskapen. Vi är olika i kyrkan, heter det, och vi får lära oss att leva med olika uppfattningar, men vi kan inte och får inte bryta nattvardsgemenskapen. Om vi inte kan gå till samma nattvardsbord, är kyrkogemenskapen bruten.

Det låter bestickande, och det innehåller samtidigt mycket sanning.

Men det finns allvarliga invändningar.

Man kan inte rada beslut på beslut från kyrkomötets sida, och säga att större ödmjukhet behövs när det gäller av kyrkomötet fattade beslut utan att argumentera teologiskt, bibliskt.

Enligt senaste uppgifter, och det har varje iakttagare vetat redan länge, kommer kyrkan inte att kunna enas när det gäller välsignelse av homosexuella/lesbiska par. Vi skall – heter det – i stället lära oss att acceptera att vi inte kan enas i dessa svåra frågor.

Mina betänkligheter inställer sig. Man hör lutherska teologer, professorer, biskopar och andra, säga att det som kyrkomötet beslutat kan man inte ifrågasätta. Vi får leva med beslutet.

Men det sade man inte t.ex. 1984, när beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor inte gick igenom (inte kvalificerad majoritet). Det sade man heller inte när beslutet inte ens fick majoritet, man försökte på nytt och på nytt tills frågan gick igenom. Man behöver kanske inte vara någon profet för att säga att så kommer det att gå med parförhållandena också.

Det finns visserligen öppna frågor kring detta med välsignelser och äktenskap. En modell är att äktenskapslagstiftningen förändras så att samhäller definierar äktenskap som ett förbund mellan en man och en kvinna, eller en man och en man eller en kvinna och en kvinna. Om kyrkan inte har egen lagstiftning angående detta och vill behålla vigselrätten är en präst tvungen att viga alla.

En annan modell är att man bara kör på, redan nu har välsignelser ägt rum. Någon publicerar ett formulär, och så småningom kommer det in i någon utgåva av någon handbok. För att inte tala om att många i kyrkomötet kan falla till föga, varför kan man inte välsigna, varför kan inte folk få leva som de är skapade?

Nu skulle jag inte ens vilja dra fram dessa frågor, inte heller ämbetsdiskussionerna på annat sätt än att alla stora frågor måste kunna diskuteras och ifrågasättas. Vad homosexuell praxis beträffar är jag ännu mera absolut. Det kan aldrig bli en kristen position, tydliga bibelord avvisar det, liksom Bibeln avvisar heterosexuellt samliv utanför äktenskapet. Frågan blir om Bibelns ord skall gälla eller inte.

Men denna ”vördnad för kyrkomötets beslut” är principiellt märkligt i en kyrka vars lärofader sade ”här står jag och kan inte annat”. Det var den ensamme Luther mot hela det kyrkliga etablissemanget.

Det är detta som är problemet nu. Beslut fattas utan att teologiskt övertyga. Och därmed splittras kyrkan.

Medan den ena sidan är kyrko-kritisk är den andra sidan kyrk-okritisk. Det som ingår i handboken eller det som kyrkomötet beslutat, det gäller. Det är som barnens lek ”det som man sist (eller först) säger, det är det”.

Problemet med en sådan syn är att man aldrig definierar när man skall sätta punkt. Kyrkan har blivit en åsiktsrörelse, som i allt högre grad återspeglar samhällets värderingar.

I denna mening är jag nog kyrko-kritisk, ja. Kyrkan måste vara bunden av Ordets värderingar, lyssna till Kristus.

Men jag tillhör en generation som fortfarande hoppas på förnyelse och nytt liv inom kyrkan. Att bryta upp från en gemenskap och en vänskap över alla åsiktsgrupper känns som att riva blodådrorna ur kroppen!

Frågan är också vem som skall lämna kyrkan?

Svaret i en luthersk eller annan kristen kyrka kan inte vara: den som teologiskt måste ifrågasätta beslut som fattats av ett kyrkomöte. Besluten håller bara i den mån de är bibliskt prövade. Besluten måste hänga samman med norma normans. Det är inte kyrkomötet, som är den högsta regel och norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas..

Bibelns ord måste gälla. T.ex. det ord där Paulus varnar för ett annat evangelium, där han också inkluderar sig själv i framtida riskgrupper. Åt de äldste från Efesus säger Paulus: bland er själva skall män uppträda som talar vad förvänt är (Apg. 20:30).

Men om man med kyrkokritik menar en illvillighet eller en illojalitet mot kyrkan, så vill jag på det bestämdaste ta avstånd från det. Om jag har gjort mig skyldig till sådant vill jag verkligen be om förlåtelse.

Kyrkan är mitt hem, min familj. Jag har under hela mitt (aktiva) liv tjänat kyrkan, kanske inte med så stor framgång, men dock.

Sist, men inte minst, vill jag peka på det ofrånkomliga i att inte bara ha åsikter och omfatta teologiska slutsatser, utan vara en Kristi efterföljare i lära och liv. Att vara kristen handlar inte bara om gemenskap med andra kristna. Det handlar primärt om att leva i tro på Kristus, att förbli (bevara) Kristi Ord och att avvisa det som står i strid med detta Ord.

Det är då det gäller att ”om vi vandrar i ljuset, såsom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.”

Det är en verklighet som är mycket större än en åsiktsgemenskap. Och det är grunden för all kristen gemenskap.

Henrik

Orden ringer i mina öron.

Jag träffade för en tid sedan en flicka, en ung studerande från Iran. Hon berättade att hon bott flera år i Finland och började av olika anledningar läsa Matteusevangeliet. Hon blev så intresserad att hon läste hela evangeliet genom natten och på morgonen sade hon åt sin bror: Visste du att Jesus är Gud?

– Det vet väl alla, svarade hennes bror.

– Men om du har vetat det, varför har du inte sagt det!?

Och så berättade hon att förstod att alla kristna har vetat det, men ingen har sagt något åt henne. Hon tillade visserligen att kanske hon inte skulle ha varit redo att ta emot det tidigare, men hon hade funderat över varför ingen berättar något…

Jag blir inte kvitt hennes fråga, som inte var bitter eller oartig. Men i högsta grad berättiggad!

Varför har ingen sagt något? Varför har ingen berättat?

Vi vet världens största hemlighet, och behåller den för oss själva.

Vi har varit tröga i att resa ut. Nu har Gud sänt missionsfältet hit. Men ingen säger något..

Kanske vår tids stora problem inte är att människor är sekulariserade.

Kanske det stora problemet är att vi kristna har somnat, blivit tröga och slöa. Också efter att vi subtraherar all slöhet och taktlöshet, blir frågan kvar: inte kan väl total tystnad få råda?

Henrik

En god vän skrev till (bl.a) mig och sade något som jag tyvärr tror att träffar mitt i prick.

Han sade att vi inte skall låta oss luras.

”Ingen människa-utom medicinsk personal- har en aning om hur en abort går till respektive hur den kan gå till i olika fall och hur fostret eller den lilla människan avrättas och avlägsnas. Folkets kommunala och statliga ledare vill att det skall vara så att ingen har någon inre bild och därför kan svara ja eller nej, utan medvetandet om vad som sker och hur.

Det brott man nu undersöker, polisanmälan mot Halvar Sandell, är bara en taskspelarkonst för att folk skall tro att brottet var att visa bilder, DET MAN VILL FÖRHINDRA ÄR ATT FOLK SKALL VETA VAD SOM GÖRS MED DET OFÖDDA BARNET. Observera att pressen har aktat sig för det som vore självklart, nämligen att berätta hur en abort går till.”

Jag börjar mer och mer tro att det är sant.

Man vill inte veta. Det som alla borde diskutera är inte visning av bilder, utan själva huvudfrågan som aktualiserats. Ingen talar om den.

Jag har den största respekt för kravet att föräldrar skall kunna lita på kyrkans konfirmandundervisning och veta vad deras ungdomar får möta och se.

Men bakom alla diskussioner finns också en annan aspekt, som är en av de svåraste. Min mardröm är denna: man är inte villig att ändra på sitt sätt att leva, utan vill ha en utväg ”om det går illa”. Ju mindre man konkret vet, desto bättre.

Så behöver det inte vara för alla, inga generaliseringar behövs. Men kan över 10 000 små liv per år vara specialfall, där ingen annan utväg hade funnits???

Är det en mardröm, eller var det en dröm, utan verklighetsanknytning?

Det att man inte vill veta.

Henrik

Biskopsmötet har beslutat att barn som är döpta av Luther-stiftelsens präster kan upptas i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Det som för många av oss har varit självklart, har nu bekräftats också av biskopsmötet.

Jag förstår naturligtvis problematiken, men ser heller inga alternativ. Och när det sannolikt handlar om en så liten procentandel av alla dop är problemet nog mycket marginellt.

Nyhetsförmedlingen har antytt att formuläret för upptagning i kyrkans gemenskap skall användas. Hur det skall tillämpas på nyfödda är inte helt klart för mig.

Det viktigaste för mig – okså med hänsyn till vad jag tidigare försökt påtala – är att man inte gör fel sak till problem. Ett sakrament och ett nådemedel skall verkligen inte bli en prestigefråga.

Det förefaller alltså som om man kunde anteckna detta med tillfredsställelse till kännedom.

Hoppas att alla kretsar inom vår kyrka riktar blickarna mot kyrkans egentliga uppdrag: att döpa och att lära. Med tillägget att det som sedan skall läras är att hålla allt som Jesus befallt sina apostlar.

Henrik

Det gamla ordspråket se men inte röra, en barnregel som nog äger aktualitet i vår tid också, måste i den aktuella kyrkliga debatten vridas och ändras.

Det märkliga är ju att man nog får göra abort, men inte visa en abort.

Det är ju helt enkelt ganska befängt!

Naturligtvis finns det saker som man gör som inte skall visas, allra minst för barn. Men det finns något i logiken som jag såg på en annan (finsk) blogg att om man anser att abort inte innebär avbrytande av liv, utan att avlägsna en svulst eller en växt ur en kvinnas kropp, varför skall det vara olagligt att visa det?

En annan sak är ju att det – för vissa grupper, t.ex. för unga – kan vara olämpligt.

Å andra sidan måste man fråga om det inte är just de unga som hotas av en sådan situation?

Jag har i knappt 30 år rört mig bland unga ute på stan, på festivaler och rockkonserter (med ambulans) och där kommer problemen emot en mycket realistiskt.

Abort har blivit ett preventivmedel.

Vi talar inte om absurda situationer (våldtäkt, eller annat där det finns liv-mot-liv på ett eller annat sätt), utan vi talar om sådant som blivit en del av vår vardag.

Jag har uppgifter om att abortvideor har visats i flera församlingar, och också i skolor.

En professor föreslog nyligen (kolla Yles nyheter) att man skulle undervisa om samlagsteknik, och -ställningar för ungdomar i högstadiet, detta får man göra, men inte varna för ett av de mest ödesdigra slag som i dagens samhällen riktas mot mänskligt liv!

Det är något som haltar betänkligt i dessa diskussioner.

Sakfrågan lyser med sin frånvaro. Ingen biskop, ingen politiker varnar för den stora aborttragedin.

Och så frossar alla i desinformationen: ”tvingade att se”… ”abortfilm”… ”ville skrämma”…. osv.

Det är djupt tragiskt. Alla som yttrar sig i debatten, inklusive de som har agerat mot Halvar Sandell, är sådana som kan tacka sin lycka för att deras föräldrar inte på allvar diskuterade abort…

Nu har en kollega fått löpa gatlopp trots att han vill försvara liv.

Säger inte detta något?

Henrik

Julkaisen myös Vesan Pöyhtärin puolesta esitettyä (VP:n oma kannanotto Oulun tuomiokapitulin kantaan 03.10.2007 ja tuomiokapitulin tiedossa kun he ovat 02.09.2008 päätöstä muotoilleet) koska pidän välttämättömänä että asiasta nyt keskustellaan:

”Oulun tuomiokapitulin lausuman johdosta

Oulun tuomiokapitulin mukaan seurakunnan viranhaltijat (tässä tapauksessa papit) ”järjestävät seurakuntalaisille
uskonnonharjoittamista.”

Kirkkojärjestyksen mukaan taas

”Papin erityisenä tehtävänä on julkisen jumalanpalveluksen toimittaminen ja pyhien sakramenttien jakaminen, muiden kirkollisten toimitusten hoitaminen sekä yksityinen sielunhoito ja rippi.” KJ 5: 1 §.

Kirkkojärjestyksen kielenkäyttö on uskonnollista. Se puhuu mm. ”jumalanpalveluksesta” ja ”pyhien sakramenttien jakamisesta”.
Tuomiokapitulin kielenkäyttö pyrkii irrottamaan ao. tapauksessa papin viranhoidon kirkollisesta eli uskonnollisesta ja tunnustuksellisesta viitekehyksestä valitsemalla kirkkolaille vieraan tavan lähestyä asiaa. Lähestyminen on pelkästään virkamiesoikeudellinen. Kuitenkaan kirkkojärjestyksen mukaan pappi ei ”järjestä seurakuntalaisille
uskonnonharjoitusta” (Oulun tkli), vaan ”toimittaa jumalanpalveluksen” (KJ). Jumalanpalveluksen merkityssisältö tapahtumana ja toimituksena ja toimituksen tarkoituksena avautuu kirkon tunnustuksesta sekä kirkkokäsikirjasta käsin. Näissä jumalanpalvelus on keskeisesti paimenen ja seurakunnan yhteinen hetki, jossa kumpikin osapuoli yhdessä toistensa kanssa vuoropuhellen palvelevat Jumalaa ja ovat Jumalan palveltavina.

Papin asemaa erityisesti kirkon uskonnollisena viranhaltijana (vs. valtion virkamies) korostaa se, että jo papiksi vihittävältä edellytetään henkilökohtaista uskoa. Tämä ilmaistaan kirkkojärjestyksessä siten, että vihittävän ”tulee olla jumalaapelkäävä”. Edelleen hänen tulee olla ”kristillisestä elämästään tunnettu konfirmoitu kirkon jäsen.” Tämä tarkoittaa, että henkilön edellytetään olevan julkisesti tunnustautunut kristilliseen uskoon (konfirmaatio) ja toteuttavan tätä uskoa myös elämässään. Näiden edellytysten puuttuessa henkilöä ei voida vihkiä papiksi. (KJ 5: 2 §.) Tämän lisäksi pappisvihkimys voidaan toimittaa ainoastaan yhteisessä jumalanpalveluksessa, tämä osoittaa papinviran varsinaista paikkaa seurakunnassa. Pappi ei ole jumalanpalvelukseen ulkopuolelta tuleva vieras, vaan hänen virkansa on jo virkaan asettamisestaan lähtien keskellä uskoa, tunnustamista ja rukousta. Edelleen papiksi vihittävien henkilökohtaisen uskon tunnustaminen seurakunnan edessä (Nikealaisen tunnustuksen sanoin yhdessä muiden vihittävien kanssa) sekä vihkimyslupausten antaminen muodostavat tärkeän osan jumalanpalvelusta. Tällä ilmaistaan paitsi yhteyttä ja tarkoitusta, johon pappisvirka erityisesti liittyy, myös viranhoidon henkilökohtaista ja persoonallista ulottuvuutta sitoutumisena ”harjoittamaan uskontoa” yhdessä seurakunnan kanssa.

– – –

Oulun tuomiokapitulin näkemys ei nouse kirkon tunnustuksesta ja liturgiasta, kuten sen pitäisi, vaan virkamiesoikeudesta. Siksi perustelu ei ole relevantti, koska se ei ota huomioon kirkollisen toimituksen luonnetta, kirkon toiminnan tarkoitusta ja päämäärää eikä kirkon jumalanpalvelusten kirjan toimitusten rakenteiden teologiaa.
Nämä kaikki ovat kirkon toiminnassa ydintä ja tätä varten kirkko on olemassa. Kirkon mukaan pappi saarnaa sanaa ja johtaa yhteistä liturgiaa, että ihmiset sen kautta vahvistuisivat uskossa. Papin toissijainen osallistuminen julistustilanteeseen on paitsi
jumalanpalveluksen teologian kannalta mahdoton myös uskonnonvapauslain määritelmissä tuntematon.

Tuomiokapituli lausuu: ”Jumalanpalvelusta toimittavat henkilöt eivät siten ensisijaisesti osallistu siihen oman uskonnonharjoittamisen vuoksi, …” Lausumaa on pidettävä harhaanjohtavana, sillä kirkon jumalanpalveluksessa ei ole kyse papin omasta ja seurakunnan omasta uskonnonharjoituksesta vaan yhteisestä uskonnonharjoituksesta. Kirkon jumalanpalveluskaava alkaen pappisvihkimyksestä on rakennettu siten, että siinä seurakunta ja pappi nimenomaan yhdessä harjoittavat uskontoa ja ovat elimellisesti toisistaan riippuvaisia. Yhtä ei ole ilman toista. ”Yhdessä” on se sana, joka nousee kirkon liturgiassa toistamiseen ja kaikkien kirkollisten toimitusten yhteydessä. Tuomiokapitulin käyttämä ilmaisu ”oma uskonnonharjoitus” ei nouse kirkkojärjestyksen teologiasta.

Tuomiokapituli jatkaa: ”…vaan he palvelevat muita tilaisuuteen osallistuvia”. Tietysti näin. Tilaisuuden rakenne kuitenkin
edellyttää, että pappi on omalla uskollaan ja persoonallaan välttämättä mukana jumalanpalveluksessa. Kuulijat eivät ole ainoita jumalanpalvelukseen osallistuvia. Vaikka jumalanpalvelus toteutuukin papin vain konemaisesti luetellessa kirjoitetut sanat, ei se ole se mitä kirkko edellyttää papilta tunnustuksessaan. Jumalanpalvelusta ja papin toimintaa jumalanpalveluksessa voi tulkita ja arvioida ainoastaan kirkon tunnustuksen ja tarkoituksen perustalta.
Tunnustuksen perusteella jumalanpalvelus on papin ja seurakunnan yhteistä jumalanpalvelusta, johon kumpikin toimija osallistuu omasta henkilökohtaisesta uskostaan käsin ”Herrassa”. Leipäpappeus ei pitäisi olla se, mitä kirkko erityisesti hakee.”

Henrik

Det förra blogginlägget utgör enligt min mening både en något genant men samtidigt ett djupt tragisk dokumentation på att kyrkan inte ens själv ser på prästämbetet som ett andligt uppdrag. Någon ämbetsteologi finns inte längre, förefaller det.

Om man alltså hävdar att en präst kan förrätta gudstjänst utan att detta med nödvändighet behöver betraktas som religionsutövning, då har man enligt min mening verkligen tappat alla ämbetsteologiska för att inte säga teologiska koordinater.

Utan avsikt att såra säger jag ärligt vad som kom för mig när jag såg denna unika text.

Som i skolan när man visste vilket svar man skulle ha och sedan försökte räkna utan att förstå något annat än att man måste komma till ett bestämt slutresultat.

Och slutresultatet – ja det står där i sista satsen i citatet.

Men ack vilken väg till slutmålet, det var nog ingen vanlig väg!

När nu kyrkan igen hotas av tjänstemannarättstänkandet, när kyrkans präster blir tjänstemän och ämbetsmän i stället för kyrkans präster och herdar, då är nog panikrealisationen där.

Och jag tror att det faktum att vi har tappat ämbetsteologin sammanhänger med det faktum att vi har förlorat grunden för teologin. Vi har snart inget så säger Herren kvar.

En följd av detta tänkande blir att kyrkan och samhället blir kommunicerande kärl, det går inte att hävda något inom kyrkan som står i strid med det som är samhällets värderingar.

Det går naturligtvis att säga att Jesus är Guds Son, men att tala om sanningsanspråk, att tala om att Jesus har all makt i himmelen och på jorden, att Jesus är den enda vägen till Gud, det går inte på sikt. Och att den kristna tron har konsekvenser för livet och för evigheten, det har vi nästan tappat bort.

Och ändå är det detta besked som frälsar. Det är det som vi mest behöver återupptäcka:

att Guds Ord är fast, att ”så säger HERREN” gäller, att Jesus är en levande Herre som verkar ännu!

Henrik

Alttariyhteistyöstä kieltäytymisestä Oulun tuomiokapituli lausui 3.10.2007 näin:

”Lisäksi tuomiokapituli toteaa, että seurakunnan viranhaltijat ja työntekijät ovat olemassa sitä varten, että he järjestävät seurakuntalaisille uskonnonharjoitusta. Jumalanpalvelusta toimittavat henkilöt eivät siten ensisijaisesti osallistu siihen oman uskonnonharjoittamisen vuoksi, vaan he palvelevat muita tilaisuuteen osallistuvia. Tämän vuoksi kysmyksessä ei nyt ole ollut perustuslain tarkoittamalla tavalla pakottaminen vakaumuksen vastaiseen uskonnonharjoittamiseen.” 

Tuomiokapituli lausui vastauksessan Vesa Pöyhtärin valitukseen, että esimerkiksi saarna tai ehtoollisen jakaminen toiselle eivät olisi osallistumista uskonnonharjoittamiseen. Asiaa ei ole vielä Oulun hallinto-oikeudessa ratkaistu. 

Mutta nyt tuomiokapituli on täsmentänyt käsitystään:

”Lisäksi on huomioitava, joskin toissijaisesti, jumalanpalveluksen/messun teologinen luonne. Lähtökohtaisesti pappi viranhaltijana toimittaessaan jumalanpalvelusta ei tee sitä oman uskonnonharjoittamisensa vuoksi, vaan antaakseen seurakuntalaisille tilaisuuden heidän uskonnonharjoittamiseen. Tarkasteltaessa jumalanpalveluksen kulkua papin omaan uskonnonharjoittamiseen ei kuulu esim. saarna tai ehtoollisen jakaminen seurakuntalaisille. Tiukasti arvioiden papin omaan uskonnonharjoittamiseen voidaan katsoa kuuluvan  esim. osallistuminen virrenveisuuseen ja ehtoollisen nauttimiseen.
Mikään näistä ei kuitenkaan ole jumalanpalvelusta toimittavalle papille toimitukseen kuuluvaa ehdotonta välttämättömyyttä. Pappi voi siten toimittaa jumalanpalveluksen osallistumatta itse lainkaan uskonnonharjoittamiseen. Tällainen tilanne ei tietenkään ole toivottavaa kirkon kannalta ja jos sellaista esiintyy, on se poikkeuksellista, mutta mahdollista. Sen vuoksi väite omasta uskonnonharjoittamisesta ei voi oikeuttaa pappia kieltäytymään virkatehtävästä.” 

(Oulun tuomiokapitulin päätös 2.9.2008, ote päätöksen perusteluista otsikon Virkavelvollisuuden laiminlyönti alta) 

Aivan ihmeellistä tekstiä! Selitys löytyy viimeisestä lauseesta:

”Sen vuoksi väite omasta uskonnonharjoittamisesta ei voi oikeuttaa pappia kieltäytymään virkatehtävästä.”

Kun pappi laulaa tai lausuu: Herra olkoon teidän kanssanne, pitääkö hänen sitten väistää nopeasti ettei vuorotervehdys osuisi häneen…?

Ihmettelen kyllä kovasti. Lukekaa ja miettikää.

Henrik

Nog förvånar man sig över att ett försvar av små människors ofödda liv skall väcka sådana känslor och så litet uppmärksamhet kring själva huvudfrågan som nu har skett.

I konfirmandarbetet brukar man lära ut tre frågor kring buden (bl.a 8 budet, men även andra):

– är det sant?
– är det kärleksfullt?
– är det nödvändigt?

Nära Dig!

Nära människan?

Ja!

Men vilken människa?

En och annan människa glöms nu bort. Både små och större, ofödda, unga och litet äldre.

Tycker åtminstone jag.

Henrik