Igår fick jag i ett samtal höra att jag ”redan länge skrivit kyrkokritiska inlägg. Jag vet inte om vederbörande avsåg bloggen eller Kristet perspektiv eller båda.

Jag har säkert skrivit kyrko-kritiska inlägg, därför att jag oroar mig för mycket som vår kyrka står för i dagens läge. Till det hör – precis som GAFCON-dokumentet säger – det faktum att man förkunnar ett annat evangelium (Gal. 1:6-8) och att man inte avvisar falsk lära. Här avses inga små teologiska finesser och hustolkningar, utan stora frågor såsom jungfrufödelsen, Jesu uppståndelse, frälsning och förtappelse osv där man tillåter sig t.ex. tolkningar som alla kommer till himlen osv.

Det framhävs ofta att vi inte skall bryta nattvards-gemenskapen. Vi är olika i kyrkan, heter det, och vi får lära oss att leva med olika uppfattningar, men vi kan inte och får inte bryta nattvardsgemenskapen. Om vi inte kan gå till samma nattvardsbord, är kyrkogemenskapen bruten.

Det låter bestickande, och det innehåller samtidigt mycket sanning.

Men det finns allvarliga invändningar.

Man kan inte rada beslut på beslut från kyrkomötets sida, och säga att större ödmjukhet behövs när det gäller av kyrkomötet fattade beslut utan att argumentera teologiskt, bibliskt.

Enligt senaste uppgifter, och det har varje iakttagare vetat redan länge, kommer kyrkan inte att kunna enas när det gäller välsignelse av homosexuella/lesbiska par. Vi skall – heter det – i stället lära oss att acceptera att vi inte kan enas i dessa svåra frågor.

Mina betänkligheter inställer sig. Man hör lutherska teologer, professorer, biskopar och andra, säga att det som kyrkomötet beslutat kan man inte ifrågasätta. Vi får leva med beslutet.

Men det sade man inte t.ex. 1984, när beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor inte gick igenom (inte kvalificerad majoritet). Det sade man heller inte när beslutet inte ens fick majoritet, man försökte på nytt och på nytt tills frågan gick igenom. Man behöver kanske inte vara någon profet för att säga att så kommer det att gå med parförhållandena också.

Det finns visserligen öppna frågor kring detta med välsignelser och äktenskap. En modell är att äktenskapslagstiftningen förändras så att samhäller definierar äktenskap som ett förbund mellan en man och en kvinna, eller en man och en man eller en kvinna och en kvinna. Om kyrkan inte har egen lagstiftning angående detta och vill behålla vigselrätten är en präst tvungen att viga alla.

En annan modell är att man bara kör på, redan nu har välsignelser ägt rum. Någon publicerar ett formulär, och så småningom kommer det in i någon utgåva av någon handbok. För att inte tala om att många i kyrkomötet kan falla till föga, varför kan man inte välsigna, varför kan inte folk få leva som de är skapade?

Nu skulle jag inte ens vilja dra fram dessa frågor, inte heller ämbetsdiskussionerna på annat sätt än att alla stora frågor måste kunna diskuteras och ifrågasättas. Vad homosexuell praxis beträffar är jag ännu mera absolut. Det kan aldrig bli en kristen position, tydliga bibelord avvisar det, liksom Bibeln avvisar heterosexuellt samliv utanför äktenskapet. Frågan blir om Bibelns ord skall gälla eller inte.

Men denna ”vördnad för kyrkomötets beslut” är principiellt märkligt i en kyrka vars lärofader sade ”här står jag och kan inte annat”. Det var den ensamme Luther mot hela det kyrkliga etablissemanget.

Det är detta som är problemet nu. Beslut fattas utan att teologiskt övertyga. Och därmed splittras kyrkan.

Medan den ena sidan är kyrko-kritisk är den andra sidan kyrk-okritisk. Det som ingår i handboken eller det som kyrkomötet beslutat, det gäller. Det är som barnens lek ”det som man sist (eller först) säger, det är det”.

Problemet med en sådan syn är att man aldrig definierar när man skall sätta punkt. Kyrkan har blivit en åsiktsrörelse, som i allt högre grad återspeglar samhällets värderingar.

I denna mening är jag nog kyrko-kritisk, ja. Kyrkan måste vara bunden av Ordets värderingar, lyssna till Kristus.

Men jag tillhör en generation som fortfarande hoppas på förnyelse och nytt liv inom kyrkan. Att bryta upp från en gemenskap och en vänskap över alla åsiktsgrupper känns som att riva blodådrorna ur kroppen!

Frågan är också vem som skall lämna kyrkan?

Svaret i en luthersk eller annan kristen kyrka kan inte vara: den som teologiskt måste ifrågasätta beslut som fattats av ett kyrkomöte. Besluten håller bara i den mån de är bibliskt prövade. Besluten måste hänga samman med norma normans. Det är inte kyrkomötet, som är den högsta regel och norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas..

Bibelns ord måste gälla. T.ex. det ord där Paulus varnar för ett annat evangelium, där han också inkluderar sig själv i framtida riskgrupper. Åt de äldste från Efesus säger Paulus: bland er själva skall män uppträda som talar vad förvänt är (Apg. 20:30).

Men om man med kyrkokritik menar en illvillighet eller en illojalitet mot kyrkan, så vill jag på det bestämdaste ta avstånd från det. Om jag har gjort mig skyldig till sådant vill jag verkligen be om förlåtelse.

Kyrkan är mitt hem, min familj. Jag har under hela mitt (aktiva) liv tjänat kyrkan, kanske inte med så stor framgång, men dock.

Sist, men inte minst, vill jag peka på det ofrånkomliga i att inte bara ha åsikter och omfatta teologiska slutsatser, utan vara en Kristi efterföljare i lära och liv. Att vara kristen handlar inte bara om gemenskap med andra kristna. Det handlar primärt om att leva i tro på Kristus, att förbli (bevara) Kristi Ord och att avvisa det som står i strid med detta Ord.

Det är då det gäller att ”om vi vandrar i ljuset, såsom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.”

Det är en verklighet som är mycket större än en åsiktsgemenskap. Och det är grunden för all kristen gemenskap.

Henrik