Tjänsteman eller herde?
Det förra blogginlägget utgör enligt min mening både en något genant men samtidigt ett djupt tragisk dokumentation på att kyrkan inte ens själv ser på prästämbetet som ett andligt uppdrag. Någon ämbetsteologi finns inte längre, förefaller det.
Om man alltså hävdar att en präst kan förrätta gudstjänst utan att detta med nödvändighet behöver betraktas som religionsutövning, då har man enligt min mening verkligen tappat alla ämbetsteologiska för att inte säga teologiska koordinater.
Utan avsikt att såra säger jag ärligt vad som kom för mig när jag såg denna unika text.
Som i skolan när man visste vilket svar man skulle ha och sedan försökte räkna utan att förstå något annat än att man måste komma till ett bestämt slutresultat.
Och slutresultatet – ja det står där i sista satsen i citatet.
Men ack vilken väg till slutmålet, det var nog ingen vanlig väg!
När nu kyrkan igen hotas av tjänstemannarättstänkandet, när kyrkans präster blir tjänstemän och ämbetsmän i stället för kyrkans präster och herdar, då är nog panikrealisationen där.
Och jag tror att det faktum att vi har tappat ämbetsteologin sammanhänger med det faktum att vi har förlorat grunden för teologin. Vi har snart inget så säger Herren kvar.
En följd av detta tänkande blir att kyrkan och samhället blir kommunicerande kärl, det går inte att hävda något inom kyrkan som står i strid med det som är samhällets värderingar.
Det går naturligtvis att säga att Jesus är Guds Son, men att tala om sanningsanspråk, att tala om att Jesus har all makt i himmelen och på jorden, att Jesus är den enda vägen till Gud, det går inte på sikt. Och att den kristna tron har konsekvenser för livet och för evigheten, det har vi nästan tappat bort.
Och ändå är det detta besked som frälsar. Det är det som vi mest behöver återupptäcka:
att Guds Ord är fast, att ”så säger HERREN” gäller, att Jesus är en levande Herre som verkar ännu!
Henrik
Namn: Henrik Perret