Henriks kommentarer

Press the reset button – uttrycket har fastnat i min skalle. Och jag tänker på den kyrkliga situationen.

Det apostoliska och profetiska vittnesbördet kan vi inte ändra. Ditt ord är sanning. Skriften kan inte bli om intet.

Men jag tror att det är ganska många som tänker att någonstans har det gått fel.

Den uppsjö av synpunkter, beslut och diktat som finns, de debatter och diskussionsinlägg, där prestigeaspekter tyvärr heller inte saknas, är svår att komma till rätta med. Några frågor har helt söndrat kyrkan och lett till bror mot bror, syster mot bror, bror mot syster.

Och mera är på kommande. De frågor som finns på kyrkomötets agenda ser inte ut att bli lättare (i vår tjänstemannarättspaketet, som har konsekvenser, i höst förmodligen frågan om registrerade parförhållanden i kyrkan mm).

Men också en annan problematik finns. Det handlar enligt min mening om den kyrkliga förvaltningen. Vi har kommit till en så oerhört tungrodd förvaltning, men tunga och dyra system, med ett regelverk som är massivt. Det är ett helt system, som kan sysselsätta en hela livet till 100%.

Var är den lätta fältutrustningen som möjliggör medbestämmande, transparens, delaktighet? Var är församlingsgemenskaperna som kan formas efter tidens krav i den meningen att de beaktar dagens människas situation (t.ex. att hon inte skall behöva byta församling om hon flyttar några hundra meter eller några kilometer “på fel sida” om någon gräns?)

Finns det ingen kyrklig reset-knapp som skulle möjliggöra att man skulle få se över detta en gång till?

Kanske “reset” innehåller också något sådant som jag inte nu avser – man kan inte stryka ett streck över historien eller över kyrkans tradition. Den är förklaringen till att vi är här idag. Det är inte det jag menar med att “börja om”.

Men att sätta sig ner, och tillsammans fundera över vad som kunde ha gjorts och göras annorlunda, utan att tumma på det bibliska budskapet. För jag misstänker att det finns en del annat i bagaget också..

Men det måste nog vara rätt “reset”- knapp. Det måste vara Guds reset. Annars blir den sista villan värre än den första.

I Ef. 2 talar Paulus om hur Jesus har förenat judar och hedningar: “Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren.”

Här finns svaret på de konflikter som vi också idag får bevittna, allt från konflikten mellan Abrahams söner Isak och Ismael till alla andra motsättningar.

Jag hörde nyligen om en grupp kvinnor, kristna araber, palestiner, messianska judar, som samlades i Betlehem för att tillsammans be för situationen i Gaza. Gripande! Övertygande!

Men det finns ett skrämmande perspektiv ännu. Jesus förenar inte bara dem som tror på Honom, som sätter sitt hopp till Jesus allena. Han förenar också på ett annat sätt:

“Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra. Förut hade det rått fiendskap mellan dem.”
Luk 23:12

Fiendskapen mot Gud förenade ärkefienderna Herodes och Pilatus.

Ibland grips jag av något form av pessimism: det ser ut som om det skulle finnas mera som förenar vissa kristna och sådana som ställer sig helt avvisande till den kristna tron, än den gemenskap som råder mellan kristna i olika läger.

Eller har jag fel? Måste man sätta frågetecken efter de ord som alltid gällt: Jesus förenar!

Alltså: med vem står jag samman? Vilka håller ihop?
Men alla de som trodde höll sig tillsammans och hade allting gemensamt..
Var det inte en annan tid?

Jag vill inte skriva mångordigt om Allan Store (det skulle han inte tycka om), men jag vill tacka Gud för den Kristusdoft (2 Kor. 2:14) som han, i tro på Guds Heliga Ord, fick sprida överallt där han rörde sig. Allan var verkligen Herrens tjänare, Ordets tjänare. Han levde för Kristi sak, på ett särskilt sätt förkroppsligad i och för Karlebynejdens människoöden – men också långt utöver den för honom så kära bygden. På Allans tid hölls bibelstudier och –samtal, bönegrupper, läsmöten och själavårdssamtal i snart sagt varje hus.

Hans glada och ljusa väsen välsignar jag. Tack, käre vän i Kristus, för alla samtal, för brev, för förbön, för vänskap!

Det är lite svårt att acceptera detta, för det var så givande att få ha Allan ibland oss. Men vem är den som vill invända något, som har någon som helst anmärkning mot vår himmelske Fader!

Jag har märkt att många inför de sorgliga nyheterna om andras sjukdom dels förhåller sig mycket medlidsamt och empatiskt, men dels också talar om att “vi får hoppas att han eller hon får kraft att bära sin sjukdom”.

Naturligtvis får vi det. Hoppas det, be om det.

Och ändå är det något inom mig som protesterar!

Varför kan vi inte komma överens om att be om att Gud skall hela dem, bota dem? Jag menar inte något slags “helppo-heikki” lösning på allt lidande. Men när lidandet kommer konkret, varför avstå från den rätten som Guds barn har?

I Mark. 2 berättas om en lam man, som bars till Jesus av fyra män.

Sen står det ord som jag aldrig kan glömma:

Jesus såg deras tro och sade till den lame: "Mitt barn, dina synder är förlåtna."
Mark. 2:5.

Texten berättar om svårigheterna att nå fram till Jesus – där var så mycket folk att de inte kunde komma fram! Hur lätt hade det inte varit att senast då ge upp och säga: det går inte, vi kan kanske försöka ngn annan gång..

Men texten talar om att de INTE gav upp, de gjorde öppning i taket och hissade ner den förlamade (paralytikern, som Jesus kallar “barn”) framför Jesus. De visade att de menade allvar. Den andan behöver vi mera av. Vi behöver också veta att Gud i sin nåd kan leda oss genom svårigheter, och att sjukdom inte är något tecken på Guds frånvaro!
Men det finns lite för mycket av en tro som resignerar inför svårigheterna, en tro som blir för störande realistisk, om du förstår vad jag menar.

Bärarna i Mark. 2 var av annat virke. Tänk att ha sådana vänner!

Jag tycker så mycket om den texten! För den som ligger på båren och kämpar med att orka, som tänker “min tro är en flämtande gnista” (om ens det!) är det så oerhört att ha troende bärare. Kantajat, olkaa hyvät!

Tänk att Jesus botade, när han såg “deras” tro.

Om du och jag inte själva drabbats, och även då, är vi kallade att  bära sjuka människor till Jesus. Att också “tro för dem” som inte längre orkar tro.

Detta är inte att befalla Gud. Han svarar som Han vill, i sin nåd och sitt majestät.

Men låt oss inte förlora tron på en Gud som gör under, som helar, botar, förändrar, bär. Bort med all defaitistisk tro.

“ Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det?” 1 Mos. 18:14

Är det inte en vila att ha kristna vänner, som när “min tro” sviktar, när jag håller på att tröttna, minns Guds löften om hjälp?!

Deras tro och min tro. Samma orsak, tron är ett Guds verk. Men också ett beroendeförhållande till den kristna församlingen, till bröder och systrar i Kristus Jesus. Bärare.

När han besviken och trött kom hem, läste han nyheterna – som han brukade göra – på CNN:s hemsida. Han läste då om en kollega som berättade att han framgångsrikt hade opererat en hjärntumör med ett nytt instrument, ett slags fiberoptisk kniv.

Följande dag tog han kontakt med sin neurokirurgkollega och fick sen kontakt med ett företag som kunde leverera detta nya instrument. Efter en kort demo från företaget prövade neurokirurgen det och satte sig in i hur han skulle använda det.

När han och hans kollega från företaget (en läkare som de sände med till operationen) på julaftonen 2008 sedan lät kalla in Brendan till operationssalen,  kunde han avlägsna hela tumören. Redan samma kväll kunde pojken extuberas (andningsröret ur luftvägarna kunde avlägsnas) och han kunde äta normalt! Tumören var mycket stor och hade förorsakat symptom hos Brendan under ca ett år, men i slutskedet hade han stora svårigheter med nästan allt och blev alldeles virrig för att tumören tryckte på.

Men poängen i detta är just att vi människor är beroende av andra – och av Gud.

Så skriver neurokirurgen, dr Ellis:

"I think it’s an amazing story because it’s yet another demonstration of how interconnected we’ve become in this world.

"You have a CNN reporter in London, who writes a story about a neurosurgeon in Chicago, who’s using a device that was invented in Massachusetts. That story is read by a different neurosurgeon in North Carolina, and all within 72 hours, we have the device in North Carolina.

"We have the patient lined up for a surgery, and in the span of just a few days we perform really a life-saving operation on this patient."

Men historien slutar inte där.

Dr Ellis säger till CNN:

"I had had to give the boy’s mother the bad news and that is not something I am used to. She was crying and it was very hard. Your story truly came at the perfect time," Ellis said.

"I am inclined to believe that it is the work of God that I came across your article that very night," the surgeon told CNN.

Så är det nog.

Vi är beroende av varandra, “utrustade med varann” (Ylva Eggehorn), och ytterst och framför allt – av Gud.

Kanske är ordet “beroende” inte rätt ord, kanske ordet är det rättare att säga att vi är utlämnade åt Guds barmhärighet. Rom. 9:16

Henrik

Läs den fantastiska berättelsen – och hänvisningen till den optiska spegelpennan

http://edition.cnn.com/2009/HEALTH/01/29/tumor.surgery.lifesaving/index.html

How great Thou Art – O store Gud!