Sluta förfölja!
I en tidningsintervju nyligen sade en prästbroder att “kyrkan får absolut inte föra vidare den attityd av fördömande, hat och förföljelse som de homosexuella har tvingats stå ut med i århundraden."
När jag läser det kan jag helt instämma. Kristus har inte gett något sådant uppdrag åt någon människa.
Men ändå undrar jag vad som är vad. “Sluta förfölja!”
Jag undrar vad som sedan är förföljelse – utan att förneka att något sådant kan ha förekommit.
Jag vet också att också de homosexuella förföljdes i Hitlers Tyskland.
Samtidigt undrar jag dock om detta att man hänvisar till Bibelns ord (3 Mos. 18:22 och 1 Kor. 6:9,10 ger uttryck för samma syn) kan klassas som “förföljelse”. På något sätt tror jag det.
I såfall gäller ju förföljelsen även andra grupper av människor:
“Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike.”
Vem blir för övrigt utanför dessa grupper? Inte jag åtminstone. Och när vi läser Jesu tolkning av buden förstår vi att Paulus vill peka på behovet av Jesu förlåtelse, så att vi inte står med “famnen full av räkningar” på den sista dagen.
Det svåra med alla diskussioner är att man så lätt blandar mellan sak och person. Hela Bibeln andas en varm och pulserande kärlek till alla människor, kunde man rentav säga särskilt människor som av andra betraktas som marginaliserade eller utstötta? Detta är lika tydligt i Pauli brev som i evangelierna.
Men frågeställningarna vrids alltid snett.
När man skall diskutera alkoholpolitik, blir det de som har problem med alkohol som kommer i blickpunkten. Men frågan skulle gälla politiker och beslutsfattare, vårdpersonal, lärare, för att inte säga föräldrar osv. Det är ju inte missbrukargrupper man vill åt, utan missbruket, som knäcker människor och förstör deras liv.
När man diskuterar skilsmässa drabbar detta särskilt tungt de frånskilda. Men det är ju inte det som den etiska diskussionen borde handla om, utan hur hoten mot äktenskapet, otroheten, kärleslösheten osv skall kunna motas innan det blir för sent. Jag brukar alltid tänka att de som genomgått en skilsmässa är på samma sida som de som oroar sig över hur många äktenskap som spricker, de vet hur smärtsamt och svårt det kan vara. Men ändå måste man kunna diskutera äktenskapfrågor, i en tid när skilsmässornas antal ökar skrämmande snabbt.
Exemplen kunde mångfaldigas.
När man så skall diskutera homosexualiteten och med den sammanhängande frågor, så blir det lätt så att det är de homosexuella som drabbas. Det vill väl ingen. Kanske måste jag understryka – i en tid full av fördomar – att jag inte ser någon som helst annan analogi mellan nämnda grupper än det faktum att de etiska frågeställningarna alltid också innefattar människor. Detta bör göra oss känsliga och försiktiga.
Om man nu på grund av att alla etiska frågor drabbar människor, drar slutsatsen att man inte kan tala om t.ex. homosexualitet eller girighet eller samboförhållanden, betyder det att man överhuvudtaget inte kan tala om etik.
Men: om det skulle vara så, som Bibeln hävdar, att vi rör vid livsområden som visar att vi alla behöver Guds förlåtelse – 1 Kor. 6 handlar ju i högre grad om heterosexuella människor – är det då inte obarmhärtigt att tiga om detta?
Min ångest inför de frågeställningar jag läser om blir denna: är min godhet större än den godhet som möter mig i Guds Ord?
Eller, hemska tanke: är det som jag tror att är och kallar godhet trots allt ändå inte godhet, helt i samma mån som min syn på godheten avviker från Ordets syn?
Vi talar om allvarliga frågor.
Och särskilt allvarliga är de för oss präster. Vi landar kanske ytterst – gör vi inte det – i frågan “skulle då Gud ha sagt?”
Därmed kommer vi tillbaka till grundfrågan: är det som står i Bibeln Guds tal, eller människotankar?
Tro inte att jag inte förstår att man kan säga “både och”. Tro heller inte att jag skulle vilja blunda för hermenutikens viktiga och svåra utmaningar. Alla texter måste tolkas och innebär en tolkning. Och “skrift skall med skrift tolkas”.
Men ytterst kommer vi till en punkt där vi måste välja.
Bakom det som ser ut som ödmjukhet, kan det finnas en stor hybris, ett högmod (nu avser jag inte någon bestämd grupp människor, utan inkluderar oss alla), som kan bli livsfarligt.
Henrik
Namn: Henrik Perret