Det finns några små ord i Apostlagärningarna, boken i NT som med fog kunde ha hetat Andens gärningar, som jag älskar och inte kan upphöra att förundra mig över.
Paulus och Silas reste tillsammans och kom till Derbe och Lystra. Det hade skett en splittring, Paulus och Barnabas kom inte överens, och de reste åt var sitt håll. Sen träffade Paulus Timoteus.
Om deras fortsatta resa, den som ledde till att kristendomen kom till Europa, heter det:
Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de av den helige Ande hindrades från att predika ordet i Asien. Och när de nådde Mysien försökte de bege sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande. Apg. 16:6,7
Vad i all världen är detta!? “Eftersom de av den Helige Ande hindrades från att predika ordet i Asien.” Och vidare: “…till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande.”
Märkliga ord! Jag har ibland grubblat över hur detta gick till. Var det så att någon blev sjuk, att guiden inte kom, att något kom i vägen varje gång de försökte fara tills någon i sällskapet sade: detta är nog inte Guds vilja, det är som med Bileams åsna.
Inte Asien, men kanske Bitynien? Nej, inte dit, Jesu Ande tillät inte det!
Vad säger detta?
Någon kanske tycker att den gemensamma nämnaren är villrådighet.
Jag tror att orden understryker att det finns en plan. Gud har en plan! En plan, som för oss européer var en verklig lycka, det kristna evangeliet kom till vår världsdel och så såmingom till oss i Norden.
Orden understryker att denna plan är Guds plan. Vi ser inte, vi visste inte, men Gud vet.
Allt ju vilar i min Faders händer.
Det är inte vi som ska ha planen, den har Gud. För oss handlar det därför först och främst om att vara trogna, att be om att få komma in och bevaras i Guds plan.
Men mitt i allt detta säger ju ordet att det stämde som Jesus hade lovat: jag är med er alla dagar. Det var inte på minnena av Jesus som lärjungarna skulle leva. De levde med den levande Jesus, dag för dag, också när deras planer ändrades.
Mitt i det som ser ut som tillfälligheter och virrvarr, finns Herren med.
Ingen kunde ha tänkt ut hur det skulle gå till att sprida evangeliet ut i hela världen. Ingen, utom Gud. Ingen mänsklig långsiktsplan eller strategi förverkligades, det var helt annorlunda än någon människa hade kunnat tänka.
Det är denna Andens ledning vi nu behöver, Guds plan, Guds strategi, för vår kyrka, vårt stift, vårt land, vår värld.
Mänskligt sett ser det ut som kyrkan förlorar terräng. Mindre skaror, mera förvillelse, större vilsenhet, det är bara en sida av allt.
För mitt i allt detta förverkligar Gud sina planer. Tänk om man fick vara med på ett hörn! Det du!
Henrik