Henriks kommentarer

Samtidigt börjar jag fundera över en sak, som ett ombud försökte säga, men som på något sätt inte uppfattades rätt.

Vad är det som måste förändras?

Var och en försöker – utgående från sin syn – försöka bevaka ”sina intressen” så att vi får stadganden som slår vakt om kyrkans egenart.

För oss konservativa teologer är det särskilt fråga om att kyrkan måste bevara sin bibliska halt i förhållande till det postmoderna samhället. Det behövs också skydd inom kyrkan.

Det viktigaste är inte frihet för kyrkan, utan frihet innanför kyrkan, sade professor Carl Fr. Wislöff i tiden på norska, men här i svensk version.

Det är uppenbart att det nu också handlar om skydd för sådana som i olika frågor har en traditionell syn, och frågeställningen blir nu ny, från att ha gällt ämbetsteologi och behörighet att utnämnas till tjänster, gäller det nu också frågan om välsignelse av samkönade par. Den frågan kommer nämligen med stormsteg.

Senast idag hörde jag om en präst i ett finskt stift, som förklarades icke behörig till en kaplanstjänst på grund av sin inställning i ämbetsfrågan, eller som man vill formulera det, för att han inte ”utför alla tjänsteuppgifter genom att han inte samarbetar vid altaret.”

Till all lycka har inte denna princip tillämpats i Borgå stift. Heder åt alla vederbörande till den delen.

Men detta har skrivit s förut, och det verkar som att tala för döva öron.

Det är uppenbart att det stora förändringsbehovet inte handlar om att få goda lagar och stadganden. Det största förändringsbehovet handlar om oss, att vi förändras, vi, som är kyrkans medlemmar.

En kyrklig förnyelse, eller tydligare sagt, en Andens väckelse är vad vi nu skulle behöva. Den Helige Ande skall nämligen påminna oss om allt vad Herren Jesus har sagt.

Henrik