Henriks kommentarer

Vi lever i en tid när man lätt fokuserar på sig själv. På ett sätt är det kanske ett förståeligt korrektiv till en tid och en kultur där nästan inget utrymme getts för människor i kläm.

En dam sade en gång till mig: när jag var ung hade jag så mycket arbete, att jag aldrig hann fundera över om jag hade skadad självkänsla.

Nu handlar det om att förverkliga sig själv, och det handlar också om att leva under tidens hårda villkor.

Jag har den senaste tiden av flera personer hört uppmaningen att komma ihåg barnen, dem, som ofta betalar det högsta priset vid skilsmässor.

Jag skriver inte för att göra någon nedstämd, utan för att uppmuntra till att kämpa för barnens bästa. Mycket står på spel, också mycket gott. Jag tror att vår tid behöver lära sig att göra uppoffringar. Om man i något skede har betonat detta för mycket, intill självutplåning, tror jag att man nu behöver betona vikten av och välsignelsen i att offra sig.

Man ska göra det enligt de villkor som man nu har. De som har ett hem med ”mamma, pappa, barn” skall hålla fast vid det, vid varann, och vid behov söka hjälp och stöd i tid.

De som inte längre kan det, kan lova varann att inte använda barnen som slagträ, så att ett litet barn behöver välja mellan mamma och pappa.

Ett hem är inte detsamma som en bostad, eller ett hus.

Det man investerar i ett hem, i form av kärlek, trohet, förlåtelse och förnöjsamhet får man säkert ”lyfta i framtiden”. Det lönar sig alltid. Det är aldrig för sent att låta hemmet och familjen bli en trons, hoppets och kärlekens högkvarter!