Med tacksamhet stillar jag mig varje år inför självständighetsdagens TVgudstjänst från Domkyrkan i Helsingfors.
Men många gånger slutar gudstjänsten med en känsla av tomhet.
Dagens TV-gudstjänst gav intrycket att kyrkan var mindre besökt än många tidigare år. En allt tommare kyrka – säger det något om kyrkans betydelse för staten i dagens Finland?
Biskop Repos predikan rörde sig nog mest på det allmänna planet – är det detta som Gud vill säga Finlands folk idag. Tankarna var ju rätta. Och kyrkobönen innehöll bönen om att vi skulle bevaras från homofobi…
Kyrkan är nog snar att fånga upp tonerna i tiden. En sådan kyrka är ”kommunicerande kärl” med tiden, och mister sitt profetiska uppdrag.
Jag börjar fundera på vad som är kyrkans differentia specifica, vad som skiljer den från staten? Den framträder allt mera som en parallellorganisation.
Är en sådan kyrka stark?
Jag är en del av denna kyrka, och talar om ”min familj”. Men jag känner mig allt mera främmande och tom inför sådant. I psalmsången slår sådana toner igenom som jag vill höra. ”Skynda, o själar, ty hastigt förrinner år efter år som en brusande flod.” ”Dyraste Jesus var med oss på vägen”. Man kan uttrycka detta på många sätt, utan tvekan mera moderna och mera lättfattliga.
Kan inte hjälpa att jag grips av oro.
Herre, flytta inte ljusstaken från dess plats!
Henrik
P.S. Det kan hända att biskop Matti Repo trots allt sade något mera än jag också på grund av helheten gav uttryck för i min text ovan. Jag ber alltså läsaren kolla www.seurakuntalainen.fi och Kotimaas hemsida, där referat av predikan finns. Jag uppfattade det nog när jag hörde predikan mest som ett tal om ledarskap i allmänhet och också inom kyrkan, men är förstås glad om biskop Repo sade mera. Jag vill på intet sätt låta bli att notera det goda som sägs om det sägs. (Tillagt 7.12. kl.14.25)
Broder Ola, jag vet inte hur många gånger vi har talat om detta.
Tycker du verkligen att jag gett uttryck för att ”detta är den rätta gemenskapen”, lika litet som församlingarna i urkyrkan (t.ex. i Korint) hade allt bra. Som du vet finns det nog helt annat folk inom ELKF ännu.
Det är – som jag ser det – vårt förhållande till Jesus och till tron – som är avgörande.
Vi har ju ofta avgränsat oss. Det kan ju inte vara rimligt att om en herde (biskop eller präst) är heretisk, så skall församlingen grunda en ny kyrka.
Snarare måste det handla om att ta avstånd och inte ta del i sådant. Det borde ju handla om att göra sig av med sådana präster och biskopar som inte bekänner den allmänneliga kristna tron.
Men ofullkomligt är ju allt.
Onward Christian soldiers marching as to war, with the Cross of Jesus going on before.
Hälsn med Churchills favoritpsalm
Henrik
Vänner,
Det är väl stor skillnad på detta och Kyrkan i Korint. I Korint hanterades orätta avledningar av tron, olika avsteg och uppenbara synder genom apostelns och hans medarbetares försorg och så fortsatte det där Kyrkan var rätt bekännande. Är det förresten tänkbart att en presbyter eller biskop i Korint skulle ha agerat som liturgerna idag? De är skymf mot urkyrkans Korint att göra en sådan jämförelse.
Att det finns annat folk i folkkyrkan är inte något argument i det långa loppet, eftersom det inte finns något rätt andligt isolerat för sig. Det rätta andelivet väcks och närs av Guds Ande och Ord. Kristna människor blir lätt omtöcknade då de lever i blandad gemenskap. Då inte rena och rätta nådemedel hanteras och brukas är den omständigheten ett hot mot det liv som finns.
hälsn. Halvar S.
Jag ber att få påpeka, att jag inte gjort någon jämförelse mellan liturgerna idag och en presbyter eller biskop i Korint. Den jämförelsen står Halvar för.
Jag tog fasta på Olas ord om ”detta är den rätta gemenskapen”, och har avgränsat mig – som ni nog båda vet – både i tal och skrift och handling när det gäller gudstjänstsamarbete och sådant.
Min avsikt var och är att säga, att villolära, falsk lära och ogudaktigt liv, förekommit i kyrkan tidigare. Och att problemet borde vara att församlingarna skall göra sig av med sådana herdar som inte håller fast vid Ordet. Kan inte detta ske formellt, så är nu åtminstone något steg att ”vända sig bort från sådana”. Att ”rösta med fötterna”.
Vi kan bedöma handlingsmönster osv på olika sätt. Jag tror att vi går mot en söndring, så här kommer det inte att hålla länge till.
Men, ska jag skriva ut mig ur kyrkan, lämna troende församlingsbor åt sitt öde, och börja predika i en sandgrop för en liten skara meningsfränder? (Jag gör ingen jämförelse vad andra beträffar, utan funderar på vilka alternativ jag har).
Alltid finns en spänning mellan ”att inte ha något att säga” och ”att inte ha någon att säga det åt”.
Så länge jag får förkunna Guds Ord enligt min tro och övertygelse, står jag – om inte Gud visar mig annat – kvar på den plats jag är ställd.
Jag kan inte se att Halvar skulle ha dragit andra slutsatser än jag.
”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra, jag vill ge dig råd och låta mitt öga vaka över dig.” Ps. 32:8
med vänlig hälsning
Henrik
Hej ett litet stycke ännu.
OK vi är överens om att det apostoliska ämbetet och de som företrädde det i Korint inte styrde och normerade sådant som var avvikelser från den genuina bekännelsen, men det är just med detta konstaterande som skillnaden mellan Korint och ELKF kommer till uttryck. Svagheter, uppenbara synder, avvikelser, hotande heresier finns. Skillnaden framkommer i det om man hyser och postivt bekräftar det orätta eller gör upp med sådant, gör bättring ifrån felsteg och återupprättar lydnaden för Kristus.
Kanske skall vi inte utesluta perspektivet att tala till en liten skara meningsfränder i en sandgrop – om någon pikande vill beskriva en både påtvingad och frivillig marginalsering så. Frågan är i förhållande till vad en är marginaliserad.
hälsningar Halvar.
Biskop Repos predikan på självständighetsdagen var ett fint tal……men vad menade han med ”Piispan mukaan kirkossa on asianmukaista odottaa kuulevansa ”Hyvän Paimenen äänen”, sillä ”se on Kristuksen ääni”.”
Det här håller alla med om – både homoförespråkare och de som kallas homofober och alla där emellan. Det är så lätt att gömma sig bakom ”Kristuksen ääni” och undvika det som apostlarna sade. Om han menade att Kristi röst är kärlekens röst så börjar vi förstå vartåt det lutar, men det kan också omfattas av båda lägren. Basunen måste ge klart ljud.
(Sand)gropspredikanter: Jeremia , Daniel , you name them ..
Nja, jag håller nog inte med sådär oreserverat, alltså om det här med att man mer eller mindre självklart skulle kunna vänta sig att få höra ”Herdens röst” vare sig i lutherska kyrkan eller någon annanstans.
Är det inte snarare så, att var man än rör sig ska man förvänta sig att få höra ett styckverk, av vilket man ska behålla det goda sedan man först har prövat allt?
Halvar har annars en bra poäng här: det viktiga är naturligtvis i förhållande till vad man har blivit marginaliserad. Ordet ”marginaliserad” finns inte i Bibeln, men är det inte samma verklighet som beskrivs när vi uppmanas att gå ut utanför lägret och bära Kristi smälek?
Sedan kan förvisso den marginaliseringen komma till stånd på Henriks valda väg likaväl som på Olas, åtminstone om man konsekvent håller fast vid principen om att ta avstånd ifrån, inte ta del i, inte samarbeta med det man ser vara fel och dem som driver detta.
”Sandgropspredikanter” var en ny beteckning för mig? 🙂
För egen del kan jag med tacksamhet konstatera att jag har haft fler åhörare, inte färre, sen jag lämnade kyrkan…fast å andra sidan har jag aldrig hört till den sortens predikanter som har samlat några stora skaror, så jag kan väl sägas ha hört till sandgropskategorin mest hela tiden! 😀
Den allmänna kyrkobön som beskrivs här ovan måste väl för övrigt i konsekvensens namn ge utrymme för också andra typer av personliga tillägg och formuleringar från andra liturgers sida?
Jag minns t ex att jag själv vid några tillfällen, på den tid då jag ännu hade hand om lutherska gudstjänster då och då, använde ungefär följande formulering: ”…att Du bevarar, och vid behov också återför, kyrkans herdar och lärare till en rätt lära och ett rent liv…”