”Muinaisten sukupolvien kärsimykset ovat aivan erikoisella tavalla nousseet ikään kuin näiden nykyisten tapahtumien taustaksi. Iso viha, pikku viha, Suomen sota, sortovuodet, vapaussota, kaikki sukupolvet, jotka ovat saaneet antaa uhrinsa tämän maan hyväksi. Nyt on meidän vuoromme luoda historiaa. Itsenäisen Suomen ensimmäinen sukupolvi seisoo nyt vartiopaikallaan.” (Annikki Liakan kirjeestä sulhaselleen rintamalle 9).

Koskettavia sanoja. Nuori morsian kirjoittaa sulhaselleen.

Henrik

Med tacksamhet stillar jag mig varje år inför självständighetsdagens TVgudstjänst från Domkyrkan i Helsingfors.

Men många gånger slutar gudstjänsten med en känsla av tomhet.

Dagens TV-gudstjänst gav intrycket att kyrkan var mindre besökt än många tidigare år. En allt tommare kyrka – säger det något om kyrkans betydelse för staten i dagens Finland?

Biskop Repos predikan rörde sig nog mest på det allmänna planet – är det detta som Gud vill säga Finlands folk idag. Tankarna var ju rätta. Och kyrkobönen innehöll bönen om att vi skulle bevaras från homofobi…

Kyrkan är nog snar att fånga upp tonerna i tiden. En sådan kyrka är ”kommunicerande kärl” med tiden, och mister sitt profetiska uppdrag.

Jag börjar fundera på vad som är kyrkans differentia specifica, vad som skiljer den från staten? Den framträder allt mera som en parallellorganisation.

Är en sådan kyrka stark?

Jag är en del av denna kyrka, och talar om ”min familj”. Men jag känner mig allt mera främmande och tom inför sådant. I psalmsången slår sådana toner igenom som jag vill höra. ”Skynda, o själar, ty hastigt förrinner år efter år som en brusande flod.” ”Dyraste Jesus var med oss på vägen”. Man kan uttrycka detta på många sätt, utan tvekan mera moderna och mera lättfattliga.

Kan inte hjälpa att jag grips av oro.

Herre, flytta inte ljusstaken från dess plats!

Henrik

P.S. Det kan hända att biskop Matti Repo trots allt sade något mera än jag också på grund av helheten gav uttryck för i min text ovan. Jag ber alltså läsaren kolla www.seurakuntalainen.fi och Kotimaas hemsida, där referat av predikan finns. Jag uppfattade det nog när jag hörde predikan mest som ett tal om ledarskap i allmänhet och också inom kyrkan, men är förstås glad om biskop Repo sade mera. Jag vill på intet sätt låta bli att notera det goda som sägs om det sägs. (Tillagt 7.12. kl.14.25)

http://www.verkkouutiset.fi/index.php?option=com_content&view=article&id=43558%3Asauli-niinistoe-talvisodan-ihmeitae-on-kaksi&catid=8%3Akotimaa-paeaeuutinen-&Itemid=31&sms_ss=facebook&at_xt=4cf55667277e8b16%2C0

Niinistö lopetti puheensa ”erääseen omakohtaiseen ja syvästi vaikuttavaan muistoon”. Hän viittasi siihen, että talvisodan aikana Suomessa koettiin usein, että maailma on jättänyt meidät yksin.

– Tapasin vuosia sitten Ranskassa ranskalaisen herrasmiehen, joka toimi Suomen kunniakonsulina. Utelias kun olin, kysyin häneltä, mikä oli hänen ensimmäinen kosketuksensa Suomeen. Hän vakavoitui heti ja kertoi, että se oli 1939. Hän oli pieni poika. Perheessä oli tapana, että illalla poika äitinsä sylissä kuulee iltarukouksen. Yhtäkkiä siihen rukoukseen oli tullut eräänä iltana lisäys: Jumala, suojele sitä pohjoisen urhoollista kansaa. Talvisota oli juuri syttynyt.

– Niin. Onkohan se niin, että häntäkin kuultiin, ja monia muita, jotka illalla saman sanoivat, Niinistö totesi.

Henrik