Just nu pågår en väldig debatt om sexualitet och helande. Den har sina rötter i en intervju, som ”Anni” gav för tidningen Nuotta. Där berättar hon om sig och sin utveckling. Hon har bisexuell och märkte redan i lågstadiet att hon hade ett ”speciellt” förhållande till sina kompisar.
Senare har hon kommit till tro. Hon är förlovad och planerar bröllop och äktenskap.
Flera olika väckelserörelser har nu startat en kampanj som heter älä alistu (ungefär: ge dig inte, låt dig inte kuvas).
Detta har naturligt nog väckt massmediernas ilska.
När ”Anni” i intervjun säger att ”om en mördare kan göra bättring, så kan väl en homo göra det” så skriver Iltalehti (http://www.iltalehti.fi/uutiset/2011032213413250_uu.shtml) att kampanjen förliknar de homosexuella vid mördare – ngt som är infantilt och smädande! ”Annis” jämförelse var för det första spontan, men framför allt uttrycker det problematikens omfattning: jag förstår henne så att hon på intet sätt jämför utan säger att det att ta en annans liv är betydligt värre s.a.s. och att kan en som mördat förändras (!!) så skall väl en homosexuell kunna det.
Att därav dra slutsatsen att det skulle finnas en jämförelse mellan mord och homosexualitet är fullständigt vansinne och visar endast att vi här rör vid en fråga som i vår tid (för 20 år sen hade samhället en motsatt position) är must, det finns inga alternativ, det är inte fråga om att också en sådan syn ska få finnas, utan det är ett måste: endast och enbart en sådan uppfattning är godtagbar.
Nu vädjar jag till alla kristna att minnas kampanjen i bön, och att särkilt be om beskydd och välsignelse över ”Anni”. Det är viktigt att inte släcka hoppet. Hör vad ”Anni” säger (www.nuotta.com/kampanja). Jag upplever att hon talar lågmält och fritt ur ett glatt och förnyat hjärta. Jag upplever inte hennes ord som aggressiva eller kränkande, hon diskriminerar ingen utan berättar om vad hon upplever att Gud har gett henne och som hon gärna vill att Gud ska ge åt andra som är i liknande situation.
Men hon har alltså ett stort fel, samma fel som Lasarus hade. Hon har fått hjälp. Av Jesus.
Precis som Lasarus, när man beslöt att döda Lasarus för att blivit uppväckt från de döda (Joh. 12:10,11).
Är det medmänsklighet? Humant?
Nu har också ”kyrkan” tagit avstånd från denna kampanj.
Var det oväntat?
Det finns ett märkligt hat kring vissa frågor. Ett hat som gör all diskussion och argumentation omöjlig. Det går alltså inte att säga sådant som ”Anni” sade i vår tid. Inte i vår tid, inte ens i vår kyrka.
Tror någon att ”Anni” vill åt de homosexuella och lesbiska? Tror någon att kampanjens poäng är att försöka slå de redan slagna? Så vill man givetvis få det att låta, men det är sannerligen inte kampanjens avsikt!
Henrik
Intervjun med ”Anni” finns här: http://www.nuotta.com/kampanja
Henrik
Ledarna är samlade för att diskutera kampanjen nu – jag hör inte med till den gruppen, utan får information som alla andra. Meddelar om jag hör ngt. Jag tycker inte det finns ngt att ångra, däremot har massmedia förvrängt kampanjen intill oigenkännlighet.
Henrik
Det finns garanterat tusentals ungdomar som stöder kampanjen. Om ledarna nu böjer sig (alistuvat!) för ärkebiskopen & co och lägger ner kampanjen, så sviker de dessa och då kan det nog vara svårt att få tillbaka förtroendet igen. Indirekt vore en sådan handling också att erkänna att man hade fel. Och vad är det för ledarskap, som skickar ut ungdomar i frontlinjen och sedan drar tillbaka sitt stöd när det blir hett om öronen?!
Ja, varför får vissa saker inte sägas?
Och varför tycks det inte vara tillåtet ens för Jesus själv att göra vissa saker?
För det är ju det man från kyrkans ledning i praktiken säger, när man tar avstånd från Annis vittnesbörd: ”Det här borde Jesus inte ha gjort” – alternativt: ”Eftersom vi är av den meningen att här inte föreligger någon personlighetsstörning, så kan det inte heller finnas något behov av helande, och kom inte och rubba våra cirklar, Gud!”
För om Gud verkligen hjälper människor att hitta en heterosexuell identitet, då förvandlas inför detta faktum allt det lärda ordvrängandet till en pipa snus.
Därför får vissa vittnesbörd inte uttalas…
I övrigt instämmer jag helt med broder Håkan. ”Och vad är det för ledarskap, som skickar ut ungdomar i frontlinjen och sedan drar tillbaka sitt stöd när det blir hett om öronen?!”
Med tanke på syndens makt att bedraga är det glädjande att människor genom Guds Ord och allmakt förs från Satans makt till Gud. Det gäller synder av alla slag.Jag läste nyligen en kommentar till Rom.1:21-32 i HANDBOK FÖR LIVET utgiven av CorVita AB.I kommentaren lyftes fram mycket av det som sker i dagens kyrka och samhälle. Jag citerar och låter kommentaren tala för sig själv:
”Paulus lyckas verkligen med att beskriva syndens oundvikliga nedåtgående spiral. Man börjar med att förneka Gud,sedan skapar man sig en egen föreställning om hur han borde vara, och så faller man i synd – sexuell omoral, girighet, hat,avundsjuka, mord,våld, lögn, bitterhet,skvaller och så vidare.Till sist hatar man Gud och uppmuntrar alla andra att göra detsamma. Det är inte Guds fel att det blir så här, men när människan väljer bort Gud tillåter han henne att leva som man själv valt. Väl fångad i denna nedåtgående spiral kan man inte själv ta sig ur den. Syndaren måste sätta sin tro till Kristus för att komma på rätt spår.”
Hej. Det blir nog bara tuffare. Det var visst så att ledarna för aktionen, dvs väckelserörelsernas ledare nu även är anmälda för olika domkapitel. Kyrkpressens ledare idag, torsdag, var den även ganska olycklig och bedrövlig.
Herren med oss!
Ja, läget blir svårare. Idag har Seppo Häkkinen skrivit ett bra inlägg mot försöken att ta bort medel från de kyrkliga organisationerna.
Det finns också starka krafter på olika håll som säger att ”vi skall hålla ihop” (och det hoppas jag också) samtidigt som man ”skär bort” bit efter bit av det som för oss kristna är ofrånkomligt. Man kan inte säga att vi ska förkunna Kristus och samtidigt strunta i hans Ord och hans apostlars undervisning, dessa som gick ut och gjorde de Kristus befallt dem: lärande dem att hålla allt vad jag har befallt er.
Alla frågor är inte perifera. Frågan om bön för registrerade par är liten om man tänker på antalet som berörs, men den är principiellt stor och viktig om man tänker på frågan om man i kyrkan ska följa Guds Ord eller inte.
Henrik