De nya biskoparna Tapio Luoma och Jari Jolkkonen har på traditionellt biskopligt vis betonat att deras främsta uppgift är att värna om kyrkans enhet.

Men tyvärr har det ibland gått så, att tolerans och omsorg gäller alla andra grupper i kyrkan utom ”de gammaltroende”.

Det finns kanske ändå några nya friska vårvindar: biskop Samuel Salmi har kritiserat dem som vill köra ut oss ur kyrkan, inte minst Soili Juntumaa, ordf. för de kvinnliga teologerna, som gång på gång försökt visa på dörren. ”Inte kan vi köra ut dem i snödrivan”, säger Salmi.

Jag har för övrigt aldrig hört någon konservativ tala om att driva ut de kvinnliga prästerna, alltså skilja dem från medlemskapet i kyrkan.  

Även om biskop Salmi i första hand tänker på gammallestadianerna, med vilka hans stift står och faller, kan denna inställning föra också annat gott med sig.

Biskop Matti Repo i Tammerfors har kritiserats hårt för att han prästvigt Vesa Ollilainen, teol. dr och ansvarig utbildningsteolog i Ryttylä. Kanske (???) har också kyrkopolitiska intressen någon andel i hans beslut, men det är ändå en avvikelse från totalstoppet som tidigare gällt.

Biskop Tapio Luoma har visat sig vara tillmötesgående i Esbo, han har på allvar lyssnat och försöker förstå och finna vägar framåt, för vilket man måste vara tacksam.

Biskop Jari Jolkkonen i Kuopio är den färskaste av alla, han har uppenbart sökt en andligare väg, vilket många i stiftet väntat på.

Till alla säger vi dock, välment och i ödmjuk bön till Gud: upp till bevis! Vi tror mera på handlingar än på ord.

Vi måste också fråga oss vad vi som representerar en klassisk kristen syn i olika ”heta frågor” kan göra och bidra med i denna situation. Å ena sidan kan man inte kompromissa med övertygelser, men man kanske inte behöver tvinga dem på andra.

Kanske finns det någon ”ny öppning” som bara Herren själv kan ge. På denna nya öppning i en i många avseenden låst situation väntar åtminstone jag.

Men det är bra att öppet säga att vi samla i höst till överläggningar om gudstjänstgemenskaper och alternativ i ett läge där öppningar inte finns. Visst är det en besvikelse att församlingarna inte själva får säga ett avgörande ord om vem de vill ha till kyrkoherde, utan de får – som nu senast i Kemijärvi – se på när domkapitlet stryker över två namn på listan, två namn, som är meriterade och har goda förutsättningar att sköta uppdraget.

Den ena prästen har paradoxalt nog förordnats – av domkapitlet! – till t.f. kyrkoherde nu i en situation där besvär har inlämnats. 

Nu skulle det behövas friska vårvindar över vår kyrka – en ny väckelse och nya möjligheter. 

Henrik