Midnatt råder, tyst det är i husen?
Det värsta är inte en andlig hungersnöd. Det värsta är att förlora aptiten, att det finns mat, men man har ingen lust att äta.
Jag undrar om det är läget nu? Det är ju en sådan verklighet som Matt 25 antyder om den yttersta tiden: alla somnade (v. 5).
Talade med en kristen broder, som tycker att läget i landet förändrats radikalt under de senaste åren. Han berättade att kristna möten för ett eller ett par decennier sedan kunde samla hundratals människor, idag är det på många håll en handfull, eller kanske ett par, tre tiotal.
Nog finns det liv, åtminstone i betydelsen livat, men är det levande?
Jag tror att det finns mycket liv, också inom vår kyrka.
Men: jag tror att en apati och en andlig anorexi har drabbat många. Man äter inte fast föda, god andlig bibelundervisning, utan ränner från den ena upplevelsen till den andra, till evenemang av olika slag. (Behöver jag skriva att upplevelser behövs, och att evenemang verkligen kan vara i livets tjänst?)
Men den ”oförfalskade amdliga mjölken” och den fasta födan är A och O.
En annan vän berättade att hon (en hängiven kristen) försöker gå i kyrkan, men hon tycker att det är mest snömos som hon får höra. Vi präster har orsak att se oss i spegeln, och böja knä inför vår Herre, för inte var ju snömos Uppdraget?!
”Alla sova, släckta äro ljusen?”
”Låt oss inte tröttna på att göra gott. Ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte ger upp.” Gal. 6:9
Henrik
Namn: Henrik Perret