Ack, att jag intet vore
och blott låge vid Mästarens fot
som ett tomt, ett krossat käril
för att taga hans nåd emot,
tom, att han så mig kan fylla
att jag i hans tjänst ville gå
så krossad, att han mig för andra
till frälsning fritt bruka må.
Ack, att jag intet vore
och blott lydde min Mästares bud
som en tjänare, ställd vid porten
helt beredd att följa min Gud,
villigt att som instrumentet
upphöja hans lov som han vill,
men om han mig ej behöver,
så hör jag dock honom till.
Ack, att jag intet vore!
Och i smärta och kamp måtte be
att korset i stoftet mig håller
för att världen min Jesus må se.
Ja, må jag då själv bli till intet,
för att han må få hyllningens gärd,
ty Han är välsignelsens källa,
Han ensam är äran värd.
(G. Taylor, E. Nyström, U. Gräsbeck)
Denna sång vill vara en hälsning till medkristna, särskilt till dem som känner sig kasserade, onyttiga till allt gott i Guds rike.
Senare i kväll publicerar jag en annan text – som en kommentar kring samma tema. Jag har de senaste dagarna träffat flera kristna, som har varit i mörker och smakat på något eller något mera av detta!
Henrik
Ännu en fin psalm: http://missionspsalmboken.blogspot.com/search/label/Det%20skall%20ej%20ske%20med%20m%C3%A4nsklig%20makt
(Missionspsalmboken är tänkt som ett inofficiellt förslag till nätpsalmbok för Missionsprovinsen och närstående bekännelsetrogna grupper i folkkyrkorna).