Kvinnoprästfrågan är inte den väsentligaste i vårt stift idag, liksom inte heller den Heliga Andens kön, eller kyrkans inställning till olika former av sexuella förhållanden även om man de senaste åren har kunnat få detta intryck när man har läst kyrkpressens insändarspalt.

Så skriver Borgåbladet (enl. Hbl idag, har ej tillgång till originaltexten).

Det är egentligen ganska intressant. Har någon insändare påstått att dessa är de viktigate frågorna? Och såsom debatten kring biskopsvalet tydligt visar: vem tog upp ämbetsfrågan?

Men nog om den frågan nu.

Vad den Helige Andes ”kön” beträffar så tycks en gammal missuppfattning leva envist kvar. Låt mig försöka rätta till detta missförstånd.

Den egentliga diskussionen om den Helige Ande har aldrig gällt Andens kön. Frågan har gällt och gäller om den Helige Ande är en person, eller en opersonlig kraft, som i NT alltmer får personliga drag som det heter i kommentarerna till den nya bibelöversättningen.

Det bör heta den Helige Ande, eftersom detta uttryck är att betrakta såsom ett egennamn (detta uttryck är ett svar från Svenska Akademien på min fråga). Möjligen kan man börja säga ”Heliga” Ande, eftersom man säger ”Kära Herre”, men så länge man säger Evige Gud, Helige Gud osv kan man inte säga ”Heliga Anden”. Hur låter Helige Gud, helige starke Gud, Heliga Anden..??

Uttrycket ”den heliga anden” (med litet a, men omöjligt att höra detta lilla a) är infört av Jehovas vittnen på 1950-talet och utgår från att den Helige Ande inte är en person, Gud, den tredje Personen i den Heliga Treenigheten. Att säga den heliga anden – Bibel 2000 använder detta uttryck också med litet a (!) – är alltså teologiskt missvisande och egentligen blasfemiskt, även om säkert ingen kyrklig användare avser detta och alltså inte heller uttrycker detta. Men också Jehovas vittnen, som alltså har en annan lära om Gud, den Treenige, har haft sin representant i arbetet kring den nya bibelöversättningen.

Att man säger ”han” om den Helige Ande, vilket NT gör, är alltså inte ett uttryck för Andens kön, utan för att Anden är en person. Uttrycken Fadern, Sonen och den Helige Ande, som till sin språkform är maskulina, är inte att säga att Gud står närmare det maskulina, när Bibeln entydigt vittnar om att såväl maskulinum som femininum har lika gudomliga rötter.

Men vi skall forsätta att be Fader vår, att tala om Guds Son, och den Helige Ande, därför att Bibeln lär oss det.

Det finns en tilläggsaspekt på Andens namn. Den Helige Ande är som språkligt uttryck absolut och entydigt, i likhet med ”den Heliga Skrift”, som antydigt betyder Bibeln. ”Den heliga skriften” kan avse vilken bok som helst, som någon betraktar som helig: Bibeln, Koranen eller någon annan ”helig” samling skrifter.

Därför bör man säga den Helige, (ev Heliga, eftersom de gamla språkformerna på -e är försvinnande), så länge man säger Helige Gud och Evige Fader (uttrycket eviga Fader låter i mina öron negativt, som en kritik av det eviga hos Fadern), men dessa är enligt min mening språkligt utbytbara, när språket förändras. Men man skall inte säga ”den heliga anden”, som associerar till andar, utan tala i absolut mening om personen, den Helige Ande.

Att försöka införa någon könsindelning genom att sammanblanda ett ords språkliga genus med dess sakliga innebörd vitttnar bara om okunskap. På hebreiska är ”ruach” (Ande, vind) femininum, på grekiska är ”to pneuma” (ande, vind) neutrum. Att säga att den Helige Ande är femininum och Fadern och Sonen maskulinum är nonsens. I Guds väsen finns såväl maskulinum som femininum, efter som Guds avbild innebar att människan skapades ”till man och kvinna”.

För övrigt skulle detta leda till märkligheter. ”Shad” (bröst) som väl måste sägas vara ett kvinnligt attribut är maskulinum i hebreiska, liksom också ”rächäm” (livmoder), enligt alla större lexika. Många andra exempel finns.

Det är beklagligt om något slags maskulin copyright drabbat gudsbegreppet. Om vi män på något sätt har bidragit till detta är det ingenting annat än synd.

Borgåbladet aktualiserar kanske omedvetet också en annan fråga, nämligen att också påminna om Bibelns språkbilder av Gud som mor, t.ex. ”Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er”, Jes. 66:13. Se också Jes. 49:15 m.fl. Vi alla som fått erfara det i livet får en mycket talande bild av vem Gud är. Denna sida hos Gud har kanske förtigits, eller undanhållits. Dock så tror jag att sanningen kanske snarare är den att Bibelns språkbilder har fått en mera markant maskulin framtoning, och alltså fått en mera ensidig klang i en tid som objektivt måste sägas vara feministisk. Här är det svårt att uttrycka sig på ett sätt som inte uppfattas kränkande eller utmanande, men kanske man ändå vågar säga så mycket.

I Sverige, och också hos oss, har man betonat vikten av att använda ett inklusivt språk. Ord som ”Herre”, ”Fader”, ”Son”, osv. bör undvikas och ersättas av könsneutrala uttryck, heter det.

Jag tycker att man gärna i böner och tal också kan använda de många bibliska uttryck som finns. Men att låta Gud, Fadern och Sonen och den Helige Ande bli något slags maskulin egendom är förkastligt. Vi är nog alla, kvinnor och män, lika fjärran från Guds person och lika nära, älskade av himmelens Gud. Vi, både kvinnor och män, har samma relation till Gud, det finns inte något som helst företräde för något maskulint när det gäller människans relation till Gud. Varför Gud föddes som man, vet jag inte. Mig ger det inte i känslan eller tanken något företräde i min gudsrelation jämfört med kvinnors gudsrelation.

Vad Bbl skriver om vad som är de väsentligaste frågorna är sant. Viktiga frågor kan de vara, och svaren på dem från kyrkans sida måste vara biblsikt förankrade. Särskilt i ”vägskälstider” kan det vara viktigt att behandla också dem, men viktigast är – ja, det skulle för övrigt vara intressant att höra vilken fråga Bbl tycker att är viktigast, man läser alltid om vilka frågor som inte är det.

Knappast undrar någon över vad som jag tycker att är viktigast.

Men för säkerhets skull: ”Detta är evigt liv, att de känner Dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus.”

Henrik